Min far som är narkoman (del 15)

Jag har nu en lycklig nyhet att berätta. Hädan efter kommer mina rubriker om min far som är narkoman att försvinna, då min far nu är nykter och drogfri. Visst är det bra?
 
Som dotter är jag sjukt stolt över honom. Efter hans psykotiska utbrott förra sommaren och ex antal sjukhusbesök och dödsfall i hans närhet tog han ett beslut utan hjälp att lägga av med alla droger och alkohol. Han hade ett återfall med endast tabletter, vilket inte är bättre än andra droger, men väldigt milt för att vara min far.
 
Nu håller jag tummar och tår på att han håller sig borta från skiten, förstår att det är tufft men jag är en stolt dotter.
 

(Bilden är lånad från nätet
Kan tänka mig att min far tänkte såhär i sitt missbruk.)
 
Det är så sjukt vad substanser gör med människor. Min far har verkligen kommit tillbaka, står med fötterna på jorden. Kul att se en sådan förändring. Jag vet att ett beroende inte är lätt men den svåraste tiden är att hålla sig ren. Återfall får vi anhöriga räkna med, men jag hoppas ändå att han håller sig borta nu, inte minst för sin egna skull.
 
Mina sår dock efter allt som har hänt är något som kommer att ta tid att bearbeta. För det har ju vart mycket fokus familj och jag har satt mig själv sist. Nu äntligen har jag släppt det och kan ägna mig åt endast mig själv, det lät lite ego men ni förstår säkert vad jag menar.
 
(Bilden är lånad från nätet.)

Min far som är narkoman (fortsättning del 14)

Vi slog larm till både polis och socialtjänsten som faktiskt tog detta seriöst.
 
Min far kom ur psykosen och ringde till oss och var lugn, väldigt ledsen för allt som hade hänt. Vi förklarade att vi hade slagit larm till socialtjänsten och att dom skulle kontakta honom och att han då skulle se till att svara. Det gick han med på och blev ändå glad att vi hade slagit larm, så det var skönt och en lättnad. Vi var oroliga för att han skulle bli hysterisk igen nämligen.
 
Socialjouren kontaktade far och träffade honom i lägenheten och såg hur illa däran han var. Vi hade själva inte sett honom på över två veckor så vi visste inte så mycket mer än hur han var mot oss i telefonen.
 
Min far ville träffa oss men vi vägrade ganska länge eftersom vi inte visste vilket tillstånd han var i. Eftersom socialtjänsten hade kontakt med honom och han inte "drogade" och var lugn, fick han komma hem till mig. Vi pratade om allt som hade hänt och han ville inte höra riktigt eftersom han inte mindes något av vad han hade sagt eller gjort mot oss.
 
Jag hade helt glömt bort polisanmälan tills polisen ringde mig igen samma dag som min far var på väg upp till mig, och dom ville ha ett förhör med honom. Hjälp tänkte jag, shit vi hade ju inte nämnt det till honom. Jag klämde fram det lite fint när han var här, för jag vill vara ärlig, sen fick han ta det som han ville, så kände jag. Jag förklarade att en polisanmälan hade gjorts och att dom skulle kontakta honom. Han blev lite snopen men accepterade det, han förstod oss.
 
Dock ville far inte i väg på behandlingshem så han bad socialtjänsten att skriva av honom, för att enligt honom ska han klara att bli drogfri på egen hand, big no no. Tyvärr gör han som han vill, vilket är sjukt.
 
Nu har det gått över en månad och min far inser och känner att han inte kommer att klara detta på egen hand, så nu inväntar vi att han ska få komma i väg på behandlingshem i alla fall. Det låter klokt, för nej han kommer aldrig klara att bli drogfri på egen hand, inte i denna stad och med vänner som bara är narkomaner och alkolister.
 
Nu hoppas jag att det blir ordning och reda på det här för jag orkar inte en dag till med hans missbruk. Jag är fett less, och jävligt besviken igen. Jag vet att det är hemskt det han sitter i, men det är minst lika hemskt att sitta brevid och ta denna skit, år ut och år in. Nej jag tycker inte synd om honom. Självklart vill jag hans bästa, men framför allt vill jag mitt och min mors bästa.

Min far som är narkoman (del 14)

Nu tänkte jag skriva om den senaste tidens insidenter.
 
Varning för långt inlägg.
 
Min mor tog beslutet att lämna min far, efter 32 år som medberoende till honom och mycket missär tog min mor sig i kragen.
 
Det kom lite som en chock för mig eftersom jag har känt i hela mitt liv att min mor aldrig kommer att ta ett sådant beslut, men hon gjorde det och jag blev orolig för vad som skulle hända. Jag gardera mig till 2000 % att vi inte skulle få det lätt.
 
Min far tog givetvis inte beskedet positivt och vi visste att han skulle bli hotfull. Jag bad min mor att komma till mig, eller snarare jag befann mig hos mitt ex. Jag och min mor satt och tröck i mitt ex lägenhet. Jag kände väl att det var bra att ha en manlig back up.
 
Min far ringde till mor flera gånger om dagen och hotade henne. Jag själv pratade inte med honom så jag hörde inte hur han var i telefonen. Efter några dagars telefonterror eskalerade samtalen och han blev allt mer sluddrig och hotfull. Oron fanns hela tiden att han skulle komma bort och slå in dörren, att vi skulle möta honom ute. Vi visste heller inte vad han hade tagit för droger eller hur mycket alkohol han hade druckit.
 
En dag tog jag över telefonen för att diskutera min far till rätta, det gick inget vidare och jag brukar kunna prata honom till rätta. Han var fruktansvärt elak mot mig, och jag var så arg att jag önskade att han bara kunde dö. Mitt ex blev förbannad och gick hem till honom och pratade honom till rätta, men det höll en dag så var det i gång igen.
 
Han ringde min mor hela tiden och kallade henne hora, att han skulle sätta kniven i halsen på henne och mycket mer. När min mor la på, frågade jag vad han hade sagt, jag blev helt stum och chockad. Jag insåg att läget var kritiskt. Min far ringde min mor igen och då blev jag förbannad och tog över samtalet, jag bad honom att han skulle lägga in sig på psyk för han är inte frisk, jag talade även om att han skulle lägga av, det är bra nu, du hotar inte min mamma fattar du det. Då sa han något som fick mig att bli rädd på riktigt, att han skulle döda mig, att jag var en förädare och om jag inte slutar så skulle han komma bort.
 
Jag hörde att min far var psykotisk, han skrattade, pratade med sig själv i telefonen, hotade mig och hoppade mellan samtalsämnena. Det ända jag tänkte då var att det är kört, han vet inte vad han gör eller säger och det är riktigt farligt. Jag har aldrig hört min far sådär. Min far fick mig att bli så förbannad och när jag blir det kan jag börja gråta, vilket jag gjorde. Mitt ex fick nog och ringde polisen, vilket jag bävade för. Min far blev polisanmäld och det tog bara två dagar innan polisen ringde mig för ett förhör, även till min mor. Dom såg riktigt allvarligt på situationen, men jag var noga med att tala om att jag inte vill ha min far i fängelse, jag yrkade på vård och ett samarbete med socialtjänsten.
 
Min mor och jag ringde även och gjorde en orosanmälan till socialtjänsten, som också kontaktade oss.
 
Fortsättning följer...............