Du har ju inga barn så vad vet du om det

Att stötta vänner och bekanta som har barn är ganska jobbigt många gånger. Behöver en person hjälp eller vill ha verktyg för vissa barnfrågor så ställer jag upp. Frågar man mig saker får man svar. Många gånger kanske mina svar inte är dom "rätta" svaren. Och vips så är det okey att tala om för mig som inte har barn att jag inte har några själv och bör då inte ge råd. Mitt enkla svar blir då fråga inte mig i så fall.
 
Jag blir faktiskt lite trött på att höra att jag varken kan eller vet någonting om barn för att jag inte har några själv. Jag har tagit hand om många barn redan när jag själv var barn och vet av den erfarenheten att det kan vara tufft. Att ständigt få höra att det minsann är så jobbigt och tufft med barn gör mig lite upprörd, klart att det kan vara tufft men det ger också väldigt mycket för någon stans vet man väl om det när man skaffar barn? 
 
Det finns en anledning till varför jag inte har bråttom på den fronten men det menas inte att jag är helt omedveten vad barn handlar om. Jag är heller inte onintresserad av barn, snarare tvärt om. Med det sagt så tycker inte jag det spelar någon roll om man har barn eller inte för att kunna ge råd om någon frågar om det. 

Man nöjer sig (del 1)

A men tjena.
 
Nu har jag funderat lite igen, vilket jag alltid gör. Denna gång blev det en fundering kring relationer. Jag har träffat många par, då inkluderar jag mig själv och även mina föräldrar. Vad är det som gör att man väljer att vara kvar i den där osunda relationen? Det finns många som bara nöjer sig och tycker att ja det blir inte bättre än såhär. Stopp och belägg, ett varningens finger här. Varför skulle du inte vara värd att få ha ett bra liv? Där du blir uppskattad och uppmärksammad? 
 
Nu menar jag inte att man ska gå skilda vägar för att man bråkar lite ibland, det gör alla. Klart man ska kämpa det gör man i alla typer av relationer. Jag syftar mer på när man blir sårad och trampad på vid otroheter. Man förlåter och det upprepas, ska man nöja sig med att bli behandlad som skit? Aldrig i livet. Jag kan inte förstå hur man vill nöja sig med sådana relationer. Det är ju noll respekt och tilliten ska vi inte prata om, den försvinner ju helt. 
 
Jag har själv suttit där och förlåtit dom mest bizzarra sakerna, blev min relation bättre av det, ja min partner levde ju gött men gjorde jag det? När jag väl lämnade började jag inse att jag inte hade någon självkänsla. Jag tillät mig själv att bli förnedrad. Inte värt det. Idag vet jag bättre. Och jo jag skulle nog vilja påstå att en sådan relation klarar man sig utan. 
 
Mitt råd till er som lever i osunda relationer är att lämna. Det finns alltid någon/något bättre där ute som passar dig bättre med ömsesidig respekt. Tänk alltid att du är värd något bättre. 

Att vara sig själv

A men tjena.
 
Att vara sig själv får jag ofta höra och jag är en av dom som faktiskt har nämnt det massor i min blogg. Hur är man sig själv? Ja det vet ju bara en själv.
Att hitta vem man är och att vara sig själv är för mig två olika saker.
 
Att vara sig själv är när man oavsett vad har sina principer och åsikter. Social eller antisocial. Du klär och sminkar dig hur du vill. Ja ni förstår säkert, lite svårt att vara någon annan än sig själv där.
 
Att hitta vem man är, är där emot svårt då alla vi människor lägger på oss en mask. Vi har olika roller varje dag. Den du är i skolan är du kanske inte hemma. Den du är mot dina vänner kanske du inte är mot dina föräldrar. Den du är på jobbet är du säkert inte på din fritid. Vi lär oss att anpassa oss till situationer i och med det är det också svårt att veta vem man är.
 
Jag trodde för många år sedan att jag visste exakt vem jag var, det slog mig att jag hela tiden identifiera mig med den jag var på jobbet. När jag tänkte lite till så visste jag faktiskt inte vem jag var. Jag var rolig och spontan med mina vänner, men var jag det i min ensamhet?
 
Livet är ju så. Man formas hela tiden. Tankar och värderingar ändras. Livet ändras men att hitta vem man verkligen är, är svårt. 
Vad tycker ni?