Man nöjer sig (del 1)

A men tjena.
 
Nu har jag funderat lite igen, vilket jag alltid gör. Denna gång blev det en fundering kring relationer. Jag har träffat många par, då inkluderar jag mig själv och även mina föräldrar. Vad är det som gör att man väljer att vara kvar i den där osunda relationen? Det finns många som bara nöjer sig och tycker att ja det blir inte bättre än såhär. Stopp och belägg, ett varningens finger här. Varför skulle du inte vara värd att få ha ett bra liv? Där du blir uppskattad och uppmärksammad? 
 
Nu menar jag inte att man ska gå skilda vägar för att man bråkar lite ibland, det gör alla. Klart man ska kämpa det gör man i alla typer av relationer. Jag syftar mer på när man blir sårad och trampad på vid otroheter. Man förlåter och det upprepas, ska man nöja sig med att bli behandlad som skit? Aldrig i livet. Jag kan inte förstå hur man vill nöja sig med sådana relationer. Det är ju noll respekt och tilliten ska vi inte prata om, den försvinner ju helt. 
 
Jag har själv suttit där och förlåtit dom mest bizzarra sakerna, blev min relation bättre av det, ja min partner levde ju gött men gjorde jag det? När jag väl lämnade började jag inse att jag inte hade någon självkänsla. Jag tillät mig själv att bli förnedrad. Inte värt det. Idag vet jag bättre. Och jo jag skulle nog vilja påstå att en sådan relation klarar man sig utan. 
 
Mitt råd till er som lever i osunda relationer är att lämna. Det finns alltid någon/något bättre där ute som passar dig bättre med ömsesidig respekt. Tänk alltid att du är värd något bättre. 

Att vara sig själv

A men tjena.
 
Att vara sig själv får jag ofta höra och jag är en av dom som faktiskt har nämnt det massor i min blogg. Hur är man sig själv? Ja det vet ju bara en själv.
Att hitta vem man är och att vara sig själv är för mig två olika saker.
 
Att vara sig själv är när man oavsett vad har sina principer och åsikter. Social eller antisocial. Du klär och sminkar dig hur du vill. Ja ni förstår säkert, lite svårt att vara någon annan än sig själv där.
 
Att hitta vem man är, är där emot svårt då alla vi människor lägger på oss en mask. Vi har olika roller varje dag. Den du är i skolan är du kanske inte hemma. Den du är mot dina vänner kanske du inte är mot dina föräldrar. Den du är på jobbet är du säkert inte på din fritid. Vi lär oss att anpassa oss till situationer i och med det är det också svårt att veta vem man är.
 
Jag trodde för många år sedan att jag visste exakt vem jag var, det slog mig att jag hela tiden identifiera mig med den jag var på jobbet. När jag tänkte lite till så visste jag faktiskt inte vem jag var. Jag var rolig och spontan med mina vänner, men var jag det i min ensamhet?
 
Livet är ju så. Man formas hela tiden. Tankar och värderingar ändras. Livet ändras men att hitta vem man verkligen är, är svårt. 
Vad tycker ni? 
 
 

Beroendeframkallande (sociala medier)

Sociala medier är absolut beroendeframkallande. Det är bra att utvecklingen går framåt, men för mig känns det som att det har blivit för mycket. Idag ska allt handla om vem som har mest "vänner" på facebook, vem som har mest likes. På riktigt vem mår egentligen bra av detta? En ända stor tävling hela tiden, så kände i alla fall jag.
 
Hur upptagen blir man inte av alla sociala medier? Det är som ett beroende, jag hör det otfta hos vänner. Dem kan inte vara i från dem ens en timme. Jag undrar vad är det som är så viktigt att man måste hålla koll hela tiden? Dem som inte har många vänner eller likes är en nolla som ingen vill kontakta eller bli vän med, medan det är coolt att vara vän med någon som har flera hundra. Så fruktansvärt egentligen, att man måste mäta sig och göra sig hörd på det sättet.
 
För mig blev sociala medier ett beroende jag brukade inte sidorna jag missbrukade dem. Alla raster jag hade satt jag i telefonen, när jag kom hem satt jag vid datorn, inte en lugn stund Nu i efterhand kan jag inte förstå hur jag orkade, för i samma veva blev jag väldigt nere. Det jag innan aldrig hade gjort blev en daglig sak, att jag började mäta min kropp med andra, att jag började mäta min kunskap, utseende, hem och relationer. Jag fick återigen ett kvitto på att jag inte fanns med i den perfekta kategorin.
 
Nu vet jag bättre att allt på nätet inte är sant, att mycket av det som läggs upp är en fasad. Och jag är glad att jag är fri från detta beroende, även om jag blir påmind och känner mig utanför för att jag inte har twitter, facebook, instagram.
 
Är det någon som känner att det är beroendeframkallande? Vad tycker ni om sociala medier?
 
(Bilden är lånad från nätet.)