Att vara dotter till en far som är narkoman (del 8)

En person som är mitt uppe i det blå och drömmer, eller snarare är så beroende av olika substanser så man inte är med i matchen är jag van vid.
 
Det som stör mig mest med min far är egoismen som följer med hans missbruk, sen får vi inte glömma offer rollen och den otacksamma/negativa inställningen till livet. Jo det ska jag förklara för er. Jag har ALDRIG blivit serverad saker på ett silverfat, har jag orsakat något har jag också fått städa upp efter mig själv, det ska gudarna veta. Det är ingen som har gulligullat med mig.
 
Min far har tack vare mig och några till fått saker serverade på silverfat. Den ena guldskeden efter den andra. Den första guldskeden var anmälan vi gjorde till socialtjänsten om behandlingshem som han blev beviljad, vilket han nu inte ska åka på, ne för då ska han hitta något negativt som binder honom hemma i stället. Det ena påhittet efter det andra. Hans första undanflykt var att han inte ville åka i väg eftersom det har sprungit så många "pundare" hos honom den senaste tiden, han menade på att han är rädd för att få inbrott. Hahaha tillåt mig garva högt som fan. För det första är han pundare själv och är precis som dom andra, för det andra så har han dragit dit dom, för det tredje är det ju hans bästa polare som han hänger med varje dag. Om det är opålitigt folk, sluta umgås med dem, punkt slut, vad är problemet. Sist men inte minst får man inbrott så får man.
 
Han brände alla pengar på knark och alkohol och hade sedan mage att snyfta om att han inte hade något att äta. Det dummaste jag har gjort var att föra över en slant, men det gjorde jag enbart efter hans hysterianfall för att han skulle bli lugn, ja jag vet en nödlösning. Min mor förde över en slant också, plus att han tydligen hade fått mat av socialjouren och på andra ställen. Han lyckades bränna mer pengar på en vacka än vad jag och min mor gjorde tillsammans. Lite konstigt enligt mig då han fick så mycket hjälp på annat håll. När han fick pengar igen tror ni han frågade om vi ville ha tillbaka en liten slant? Nej.
 
Sluta med det ena och börja med det andra. Ja min far har nu vad jag vet varit drogfri i 4 veckor, vilket han stolt har pratat om varje dag. Bara han, han, han. Men han erkänner fint var och varnnan dag att han dricker i stället. Stopp och belägg. Om man är blandmissbrukare kan man för i helvete inte utesluta en drog och fortsätta med en annan. Det han gör är att ersätta knark med alkohol, vad är nästa steg, sluta med alkohol och knapra piller. Snacka om att han har problem.
Hans dåliga ursäkter om varför han dricker är så löjliga och förnekande. Ena gången hette det att han drack för att en polare till honom blev för full så han tog flaskan i från honom, min kommentar var då, jaha och då var du tvungen att dricka upp det? Var det inte enklare att hälla ut skiten. Det hade han inget svar på. Andra påhittet var att han råkade träffa lite folk som bjöd honom, vilket slutade med en superfylla, för att han ville kunna sova på natten. Asså hahaha va fan säger han, kan man inte sova på natten så kontaktar man vården om det. För det andra var det ingen som tvingade honom att dricka, och varför väljer man att åka till platser där han enbart träffar på sådant folk som håller på?
 
Är inte behandlingshem ganska aktuellt då? Tydligen inte. Snacka om att vara uppe i det blå. Helt sjukt. På riktigt jag är inte född i farstun.
 
Mig kan han inte lura och sanningen han får från mig svider, därav har han inte besökt eller ringt mig. Och när han håller sig borta från mig så vet jag också att han inte är sann och har börjat droga igen. Enkelt.
 
Kom inte till mig sen o buhua. Nu är det sluthjälpt och hotar han mig en ända gång till ringer jag polisen direkt och då får han väl hamna i finkan, skiter i vilket.

Att vara dotter till en far som är narkoman (del 7)

Det är rent ut sagt förjävligt att vara dotter till en missbrukare, inte jämt men majoriteten av tiden är det ett helvete.
 
Efter allt som har hänt den senaste tiden har jag varit allmänt bitter på livet, eller snarare min familj, ibland undrar jag vilken familj. Jag är egenligen inte dottern i familjen utan mamman i den.
 
Min far har aldrig kunnat köra med mig, ialla fall inte efter tonåren. Han vet att jag ser i genom hans lögner och manipulation. Efter hans stora psykos och hysteriska anfall vände han och blev som en bebis igen, och då ska man stå där med öppna armar som om ingenting har hänt, det fungerar liksom inte för mig, men jag höll masken ett tag eftersom jag inte ville ha mer liv och var rädd om min mor. Jag vet låter helt sinnes stört. Så är det att vara medberoende.
 
Helt plötsligt blev min far aktiv och bjöd in sig själv till mig nästan varje dag, eftersom min mor bor hos mig ett tag till. Min far pratade aldrig direkt till mig, ville inte titta mig i ögonen heller när han pratade om att han nu ska bli ren, hur många gånger tror ni jag har hört det, för mig går det ut och in lika fort. Jag kände att hela stämningen var spänd varje gång han kom på besök. Vill då påpeka att min far bara har varit i min lägenhet 3 gånger under 9års tid och nu helt plötsligt varje dag i över en vecka. Inte ska ni tro att han ringde mig och frågade om det var okey, nej för det vågar han inte.
 
En dag efter mitt jobb ringde min far och stod då utanför hos mig och ville komma upp på en fika, jag blev as sur men bjöd upp honom, då fick jag ett utbrott. För första gången frågade han hur det var med mig, jag sa som det var att jag var irriterad. Jag talade om att det är en krystad stämning och förklarade att han aldrig annars har besökt mig och nu helt plötsligt är du här jämt, sen sa jag även att jag är trött på deras skit, och att min mor och far får lösa sina egna problem utanför mitt hem. Jag förklarade också att jag inte mådde alls bra efter allt detta, och hur roligt har det varit att både dragit in polis och socialen och sedan ska man låtsas som om ingenting har hänt.
 
Min far förstod mig, men, ett stor men här, det ända han kunde säga var ja jag vet, ursäkta vadå vet, be för i helvete om ursäkt, ett tack någon gång skulle också värma.
Jag kände mig ändå lättad när jag talade om vad jag tyckte och hur jag ser på saken. Han sa dock att han tyckte det var fel att jag ska behöva vara en mamma åt två vuxna människor. No shit, kom han på det nu, hahaha.
 
Jag är helt slut som artist just nu, och jag vet att saker och ting alltid löser sig. Min far har jag ju släppt för många år sedan, skulle nog snarare säga att jag är mer rädd om min mor. Det är ju hans liv och vad han väljer att göra är upp till honom, så länge han låter mig och min mor vara så kan jag vara lugn.
 
Vi får väl se hur länge han klarar att vara ren från droger, innan han får ett beslut om ett behandlingshem. Så länge får jag njuta av att det inte är livat.
 
Jag och min far år 2011

Att vara dotter till en far som är narkoman (del 6)

Som ni vet så gillar jag att skriva om mitt liv, mina tankar, känslor. Jag analyserar gärna en hel del, det är en del av självaste jag.
 
I mitt tidigare inlägg
fick jag två frågor som jag svarade på. Kände dock i efterhand att det inte blev så utförligt som jag ville. Det är svårt att försöka skriva och få med allt jag menar och vill, samtidigt som inlägget heller inte får bli för långt.
 
Att försöka beskriva känslan av att ha en far som finns i mitt liv men inte är närvarande eller delaktig är svår att förklara. Hur jag känner för det går i vågor. Ofta är jag okey med det medan andra dagar mår jag fruktansvärt dåligt. Jag har också skrivit att det var värre förr, när jag var mindre, för så är det. Såren fick när jag var mycket liten. Idag förstår jag bättre, jag gör mina val som är bra för mig. Jag vill leva det livet jag har och inte gå och vara bitter, för det löser inte min dåtid.
 
Jag har många sår som jag lärt mig att hantera, det är en ständig personlig utveckling jag håller på med, just för att jag tycker det är roligt och intressant också. Att växa som peron är roligt och jag vill inte sänka mig själv och det livet jag har.
 
Något som har skadat mig eller som skadar mig varje år, är alla högtider. Helst av allt vill jag inte veta av dessa dagar. Julen är jätte fin och jag önskar att jag kunde vara en pysslande person, men jag ogillar det verkligen. Julafton vill jag bara sova bort. Jag lever med minnen av stora besvikelser och sorg. Att vakna upp på julaftonsmorgonen i vetskapen om att dagen kommer att bli ett helvete var inte roligt, även om jag aldrig tappade hoppet på att jultomten skulle komma och ge mig något fint, i mitt fall tänkte jag bara låt mig få ha en fin dag utan att jag gråter mig själv till sömns. Jag tänkte också många gånger att kan inte tomten ge mig en far, en far som säger hur duktig och älskad jag är. En far som ville ägna tid med mig, läsa en godnattsaga och ge mig en kram, så jag kunde få sova gott, i alla fall få ha en natt utan tårar.
 
Medan andra familjer åkte i väg på midsommar satt jag hemma eller satt ensam i någon park och var kreativ, något som mina föräldrar aldrig såg eller tog del av. Jag kunde sången om små grodorna men hade aldrig sett en midsommarstång. Min far valde att låsa familjen hemma, medan han själv spenderade pengarna och var ute. Själv satt vi fattiga och kunde inte göra någonting.
 
Fortsättning följer (del 7)