Våld i nära relationer

 Vad är det som får en man att vilja slå sin älskade tjej eller fru?
Jag har fått för mig att det bara handlar om makt, eller att han själv är så svag så han måste ge sig på någon som han tror sig vara svagare. Jag tror att de män som slår sina kvinnor känner sig hotade av att kvinnan är starkare och det får hon inte vara. Det är nog roligt för dem att se resultat av det också, jag menar efter ett tag sänks man ju som person i helhet, man är inte den starka och tuffa man var från början.
 
Det finns fysiskt och psykiskt våld, ingen av dem är att föredra, men den psykiska som inte syns utåt är den värsta enligt mig.
 
Jag har levt i det. Själv kunde jag vara ganska hetsig i mina diskussioner och något provocerande, eller så tryckte jag bara på rätt punkter i fel tillfälle. Oavsett vad ska man aldrig tolerera detta, men det är lättare sagt en gjort.
 
Första smällen jag fick, jag blev så chockad men automatiskt slog jag tillbaka, jag tar ingen skit, så tänkte jag, men jag var ganska underlägsen så jag fick ta emot flera slag, resultatet blev en hjärnskakning och näsblod, lite blåmärken här och där. När jag vaknade upp från helvetet kom min rädsla för att lämna, hur ska jag ta mig här i från var min tanke, vad ska jag säga till andra? Det bästa var att hålla tyst, det beslutet tog jag ganska fort.
 
Jag levde under hot och isolering. För övrigt var jag inget annat än en person som bara skulle vara mannen till lags, vilket jag hade svårt för, är ganska dominant i mitt sätt att vara, men jag fick hela tiden ligga steget före, jag hade aldrig semester från mina tankar. Vad kommer att hända nästa gång? Hur ska jag ta mig ut? Vilka kan jag kontakta? Och hur blir mitt liv om jag lämnar? Ska jag slå tillbaka? Jag provar att vara snäll och undviker vissa diskussioner. Det var lugnt max två dagar sedan var det i gång igen.
 
Jag blev väldigt sjuk av detta, sjuk i mitt sätt att tänka och vara. Vad var egentligen normalt? I min värld var detta normalt. Det gick så långt i det psykiska våldet att jag hellre ville ha en smäll så var det klart, blåmärken läker, det gör inte såren i mitt hjärta. Jag vet att jag till och med skrek döda mig i stället, nehe då passa det inte att ge mig stryk, när jag inte ville ha det så fick jag det, vilken konstig man.
 
För övrigt blev jag osynlig, jag gjorde allt för att synas och bli uppskattad, men han såg mig inte. Den ända gången jag kände mig älskad var i sängen. Sex blev min avkoppling. Relationen blev allt sjukare och sjukare likaså jag.
 
Jag lyckades ta mig ur detta helvete men det tog tid.
Fortsättning följer
 
 
Bilden är tagen från nätet
 

Hyperaktiv VS utmattad

Jag har mina dagar och vem har inte det?

Vissa dagar kan jag ha full fart,något jag gärna skulle vilja ha varje dag för det mår jag bäst av men tyvärr kliver utmattningen på när jag minst anar det.

När jag har mina hyperaktiva dagar så är det inte så lätt för andra att hänga med och det kan jag förstå. Jag är positiv, glad, sprallig och vill göra allt och jag gör allt på väldigt kort tid. Jag babblar med allt och alla, vill så mycket, känner så mycket. Jag älskar att vara hyperaktiv då jag är som mest kreativ och social. Jag styr och donar och känner att jag har full kontroll över mitt liv. Jag bara älskar känslan av energin jag får. Vart den kommer i från har jag ingen aning om, men när den kliver på är det bara att haka på liksom.

Sen kommer den där förbannade dagen då jag är helt utslagen, den känslan av orkeslöshet när man är bakis, typ så. Den knackar på som ett brev på posten och den kommer oavsett vad. En följd av min hyperaktiva period liksom. Jag vet att känslan kan man inte bli av med och det är bättre att känna än att inte känna något alls, så nej jag flyr den inte, MEN jag har inte lärt mig att acceptera den. Jag är helt slut, det är som att jag måste ha en dags vila från mitt liv, bara stänga av, låsa in mig och vara i fred. Nej jag är inte deppig, men jag har bara ingen lust. Lusten jag har då är att vara ensam. Vill inte prata med någon, vill inte göra särskilt. Så det ska man inte ta personligt om man är min vän, sedan kan jag förstå att det inte är lätt för andra att förstå mig, ni behöver inte det heller men visa lite respekt bara så är jag nöjd.  När jag är ”utmattad” vill jag inte ens vara mig själv, det känns som att jag är fånge i min egna kropp som jag bara vill kliva ur. Mina tankar går, det här är inte jag. Varför kommer dom här j*vla dagarna, jag vill göra något, vad ska jag göra, eh jag skiter i det. Typ så ser det ut. Sen när jag har ”vilat” klart är jag på hugget igen.

 

Hela jag, mitt humör och mina känslor är en berg och dalbana. Det är som att jag sitter i en vagn, helt ovetande om att jag sitter i den, vagnen åker sakta uppför, där allt är på topp, när vagnen är på toppen är också känslan super härlig och där, just där släpps spärren och jag åker fort som f*n nedför, sedan följer jag bara med, jag sitter i vagnen och undrar när ska den stanna. Jag får bita ihop helt enkelt och stå ut hela vägen. Så är det väl med hela livet, det är en stor resa, en ända stor resa.

 

Jag är ändå glad för att jag är såhär, konstigt nog, men jag vet heller inget annat. Jag vet hur det är att känna lycka och tar vara på den, jag vet också hur svårt det kan vara i bland och jag tar vara på dem stunderna också. Jag vet vad jag känner, jag vet vad jag vill, trots att jag många dagar blir hindrad i mig själv att göra vissa saker, till slut kommer jag ändå dit jag vill. Jag har en kraft och en oerhörd ork när jag väl är inne i det och det är jag väldigt glad för.

 

Vilken energi har du?

Humör

Jag har ett j*vla humör och det är jag fullt medveten om, men vem har inte det egentligen? Det som är normalt för mig kanske inte är normalt för dig och tvärt om. Alla är vi olika. Att jag har ett sådant humör kan jag inte alla gånger svara på, det jag vet är att jag är fylld med mycket känslor, kanske mer än vad du har, eller så kanske jag reagerar starkare än vad du gör, vem vet. Jag uttrycker mig starkare än vad många andra gör, jag använder mig av starka ord som många andra heller inte gör, men vem bryr sig? Ska jag döma dig bara för att du uttrycker dig på ditt sätt som inte passar mig? Nej det gör jag inte, jag har full förståelse för att alla är olika, men förstår alla mina uttryck? Svaret är nej, och det behöver ni inte, men döm mig inte.

Många gånger har mitt ”dåliga” humör räddat mig, givetvis har det också blivit en negativ stämpel så som bitch och dum i huvudet. Det kan jag ta, men ska jag behöva ta det bara för att jag inte reagerar eller använder mig av mindre starka ord som andra? Nej det tycker jag inte, men jag har tagit sådana ord i alla fall. Som jag tidigare skrivit så är ord bara ord för mig, vilket kanske är skadat. Jag tar glåpord bra, just för att jag själv använder mig av dessa och inte menar det. Jag har i alla år hört att det är fel och fult att använda glåpord, okey det är fel, men jag har själv hört dem i hela mitt liv så för mig är det normalt. Jag har väl någon stans lärt mig att det inte är så fel ändå.

 

Även om jag inte står för vita lögner så har jag som många andra använt mig av det. Här har jag en princip man ljuger inte för sina nära och kära, eller man ska inte ljuga alls för någon egentligen, men det kan hända. Ljuger någon mig rakt upp i ansiktet så blir jag vansinnig, jag tar hellre en hård sanning än en stor fet lögn. Mina utbrott jag kan få handlar just om lögner, många kanske tar lögner lätt men det gör inte jag, det är något jag är benhård med. Jag tar det som ett stort svek, även om jag kan ha viss förståelse för att man ljuger i vissa situationer så är det något jag aldrig glömmer. Jag kan förlåta men det beror på vad det handlar om, men oavsett vad glömmer jag det aldrig. Jag glömmer för stunden men om lögnerna upprepar sig så blir jag påmind om alla tidigare lögner. Människor som ljuger för mig upprepade gånger har jag ingen tillit till och är inget jag kan ha runt mig, det ska väl ingen behöva ha.

 

Jag är också väldigt känslig för energier. Jag kan lätt känna av om någon är ledsen, tjurig och falsk, det två sist nämnda hatar jag att känna. Jag hinner känna det innan personen i fråga ens hinner reagera på det själv, det kan vara jobbigt eftersom som jag skrev innan, är många inte medvetna om att de ljuger för andra eller sig själva, om jag då råkar känna av det och ställer personen en fråga så som är du tjurig, och jag får svaret nej, då blir jag irriterad, för då blir det en lögn. Nu behöver det inte alla gånger vara så att det jag känner stämmer, det finns dem som ser tjuriga ut utan att vara det, men sådant reagerar jag inte på, svårt att förklara men jag känner av och ser på kroppsspråk om en person talar sanning eller inte. Det kan lätt uppfattas som att jag direkt dömer någon, så är inte fallet, jag har något som automatiskt bara kliver in även om jag många gånger inte ens vill känna det, alltså andras energier.

Något som kan reta gallfeber på mig är tjuriga människor som verkligen visar att de är bittra men vägrar stå för det, alltså va fan ut med det i stället. Orka gå omkring och vara tjurig. Är någon tjurig på mig så va det, men tala gärna om varför, istället för att snäsa och bete sig. Eller om man som jag gärna vill ha ett svar och alltid frågar, så kan man få till svar, ja det borde du veta, svar nej det kanske jag inte gör, har du ett problem med mig så säg det, jag kan inte gå och anta vad någon tycker, jag lever inte i någon låtsasvärld då man ska gå och anta vad andra tycker hela dagarna, i så fall kan jag verkligen bilda mig en fantasi historia och det vill nog ingen.

 

Jag låter hård och jag är hård, men kom i håg det är bara en mask och en sköld. Det är något jag byggt upp under många år och försöker att släppa på. Med rätt människor och rätt hjälp så lättar det för varje dag som går. Bara för att jag låter hård eller ser hård ut, så betyder det inte att jag inte har känslor eller inte känner det ni gör. Jag kanske heller inte gråter jämt men det betyder inte att jag inte kan gråta, snarare så att jag kanske gråter mer i min ensamhet. Mitt humör är mina känslor. Blir jag vansinnig på någon pga en lögn så är det antagligen så att det är en person jag känner starkt för, hade jag inte känt något hade jag heller inte lagt ned tid på det, det vill säga att få ett utbrott. 

 

Hur är ditt humör?

Vad gör dig vansinnig/ ledsen?