Hyperaktiv VS utmattad

Jag har mina dagar och vem har inte det?

Vissa dagar kan jag ha full fart,något jag gärna skulle vilja ha varje dag för det mår jag bäst av men tyvärr kliver utmattningen på när jag minst anar det.

När jag har mina hyperaktiva dagar så är det inte så lätt för andra att hänga med och det kan jag förstå. Jag är positiv, glad, sprallig och vill göra allt och jag gör allt på väldigt kort tid. Jag babblar med allt och alla, vill så mycket, känner så mycket. Jag älskar att vara hyperaktiv då jag är som mest kreativ och social. Jag styr och donar och känner att jag har full kontroll över mitt liv. Jag bara älskar känslan av energin jag får. Vart den kommer i från har jag ingen aning om, men när den kliver på är det bara att haka på liksom.

Sen kommer den där förbannade dagen då jag är helt utslagen, den känslan av orkeslöshet när man är bakis, typ så. Den knackar på som ett brev på posten och den kommer oavsett vad. En följd av min hyperaktiva period liksom. Jag vet att känslan kan man inte bli av med och det är bättre att känna än att inte känna något alls, så nej jag flyr den inte, MEN jag har inte lärt mig att acceptera den. Jag är helt slut, det är som att jag måste ha en dags vila från mitt liv, bara stänga av, låsa in mig och vara i fred. Nej jag är inte deppig, men jag har bara ingen lust. Lusten jag har då är att vara ensam. Vill inte prata med någon, vill inte göra särskilt. Så det ska man inte ta personligt om man är min vän, sedan kan jag förstå att det inte är lätt för andra att förstå mig, ni behöver inte det heller men visa lite respekt bara så är jag nöjd.  När jag är ”utmattad” vill jag inte ens vara mig själv, det känns som att jag är fånge i min egna kropp som jag bara vill kliva ur. Mina tankar går, det här är inte jag. Varför kommer dom här j*vla dagarna, jag vill göra något, vad ska jag göra, eh jag skiter i det. Typ så ser det ut. Sen när jag har ”vilat” klart är jag på hugget igen.

 

Hela jag, mitt humör och mina känslor är en berg och dalbana. Det är som att jag sitter i en vagn, helt ovetande om att jag sitter i den, vagnen åker sakta uppför, där allt är på topp, när vagnen är på toppen är också känslan super härlig och där, just där släpps spärren och jag åker fort som f*n nedför, sedan följer jag bara med, jag sitter i vagnen och undrar när ska den stanna. Jag får bita ihop helt enkelt och stå ut hela vägen. Så är det väl med hela livet, det är en stor resa, en ända stor resa.

 

Jag är ändå glad för att jag är såhär, konstigt nog, men jag vet heller inget annat. Jag vet hur det är att känna lycka och tar vara på den, jag vet också hur svårt det kan vara i bland och jag tar vara på dem stunderna också. Jag vet vad jag känner, jag vet vad jag vill, trots att jag många dagar blir hindrad i mig själv att göra vissa saker, till slut kommer jag ändå dit jag vill. Jag har en kraft och en oerhörd ork när jag väl är inne i det och det är jag väldigt glad för.

 

Vilken energi har du?

Min ADHD

Min lilla resa började antagligen som väldigt liten, men vad visste man om diagnoser då? Nästan ingenting. Man satte gärna inte diagnoser hej vilt som man gärna gör i dag, det är på gott och ont.
Jag gillar inte att sätta etikett på människor. En diagnos är att sätta en människa i ett fack och där sitter man sedan.
Som liten var jag precis som alla andra, eller? Alla är vi väl olika. Jag har vissa svårigheter det har jag, men det kan lika gärna ha med min uppväxt att göra, vem säger egentligen att det har med en diagnos att göra? Vi blir väl ändå formade av allt som är runt i kring, sen sätter man sina mönster, följer mönster och andras beteenden. Som liten ville man gärna härma andra, ville vara någon annan man kanske såg upp till och så vidare.
 
Som liten var jag väldigt glad, sprallig och visst jag kanske var lite mer våghalsig än många andra, men annars kan jag inte se att jag hade några vidare svårigheter, dessa växte fram med tiden. Min uppväxt för övrigt var stressande. Mina problem med utbrott, koncentrationssvårigheter och lässvårigheter började i tonåren, alltså vid elva års ålder, då har jag levt i elva år, vad har då hänt under mina elva år? Jo en hel del, tonåren för övrigt är en väldigt jobbig period i livet, samtidigt som den nog var mest utmanande för mig. Jag hade fullt upp med att ta hand om min familj och hemmet så självklart blev jag rastlös i skolan, hur fasen kan man va koncentrerad på att läsa när det ända man tänker på är om sin far kommer vara påtänd eller på dåligt humör när man kommer hem. Jag var orolig konstant, sätter inte det sina spår? Jag var alltid på högvarv och beredd på bråk. Mitt humör blev bara värre och värre, sedan kom utbrotten. Men varför fick jag utbrott? Av min ADHD? Eller var det faktiskt så att jag fick dem för att jag hade fått nog, jag kvävdes av mina känslor, skam och skuld och fick aldrig utlopp för dem. Jag kunde inte komma hem och säga hur jag kände för då fick man ett svar som, tyck inte synd om dig själv, du har väl för fan inga problem, japp då knep jag käft, jag svalde. Det är inte sunt för fem öre, och som barn vet man inte hur man ska handskas med sådant. Oavsett vad ser man ändå upp till sina föräldrar och skyddar dem in i döden, så hemskt egentligen. Jag tyngde ner mig själv, jag ville inte gola ner mina föräldrar. Jag ursäktade dem i stället, dom har inte haft det lätt så jag måste förstå dem, så där tänkte jag jämt och satte mig själv i klistret kan man säga.
 
Jag fick inte min diagnos när jag var liten, utan utredningen tog fart i vuxen ålder. Allt började på mitt tidigare arbete, jag jobbade så hårt att jag praktiskt taget slog ihop, japp där har vi det, utmattningssyndrom eller som många gärna kallar detta, gå in i väggen. Jag hade inget val mer än att gå till läkaren, tro mig jag går gärna inte dit frivilligt. Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. På intyget stod alla mina symtom och den listan var inte kort, jag vet att jag tänkte, är det här verkligen jag, nej det kan inte stämma. I det läget var jag faktiskt så pass sjuk att jag inte förstod det själv. Läkaren var väldigt villig till att skriva ut antidepressiva, jag var noga med att förklara för honom att jag inte vill ha någon medicin alls, möjligtvis något att sova på, men ingenting annat, han gav sig. Där emot frågar han mig om jag inte har funderat på att göra en utredning för ADHD, han ansåg att jag hade alla symtom man kan ha för att ha ADHD. I mitt tillstånd då tyckte jag det lät klokt, eftersom jag i alla år känt att jag inte är som alla andra. Utredningen tog fart, det blev en hel del möten, olika läkare hit och dit och där kom det igen. Ett jävla tjat om mediciner, vad var det dom inte förstod, jag vill inte ha piller, piller löser inte mitt kaos inombords, visst det kanske underlättar men vad händer den dagen jag slutar? Kaoset är kvar, nej jag går hellre i terapi, men den där läkaren gav sig inte. Jag tänkte okey ska det vara på det viset så är jag lite smartare än vad hon tror så jag fintar henne. Jag går med på att äta antidepressiva, jag kunde nästan se lyckan i hennes ansikte, jag tänkte bara din idiot. Hon skrev ut pillrena och jag hämta ut dem, men jag åt dem aldrig. Vi hade uppföljning i telefonen och jag ljög och sa att jag inte klarar av att äta dem, att jag mådde sämre, så vi avslutade medicineringen. Jag fick min diagnos klar och jag blev även friskförklarad för min utmattning. Det var försäkringskassan som inte ville att jag skulle vara sjukskriven, ett jävla tjat där också om när jag blir frisk, alltså va? Hur ska jag kunna svara på när jag är frisk? Jag orkade inte med dessa myndigheter så jag friskförklarade mig, i och med det och att jag hade tackat nej till mediciner så fick jag heller ingen hjälp, eller det hade jag väl kanske fått men ingenting dem erbjöd. Nu menar jag inte att mediciner är skit för dem som verkligen behöver dem, men för mig fungerar det inte. Jag är en person som tror på läkning inifrån. Det finns människor som inte alls fungerar utan medicin, för dem är det givetvis bra att det finns. Det jag menar är att alla om vi vill kan ta kontroll över oss själva, det är inget tvång att äta medicin och känner man att man inte vill så behöver man det inte, bara man är ärlig mot sig själv.
 
Så fick jag min diagnos, på gott och ont satt säga.
 
 

Mönster och beteenden (del 5)

Ett j*vla tjat om mönster och beteenden, men som sagt jag tycker detta ämne är jätte intressant, då vi människor har olika bakgrund, följer olika familjemönster och skapar även olika beteenden.
 
För det första vill jag påpeka att ALLA vi människor är väldigt dömande, mer eller mindre så är det så, det kanske är så att vi lär oss av att vara det också, andra gör det såklart inte. Vi är snabba med att döma en människa som är annorlunda, ser annorlunda ut, beter sig annorlunda, fast vi egentligen inte har en aning om vad denna människa sitter med för kunskaper eller position. Vi håller gärna med någon vän som tycker något om någon annan bara för att, men är det rätt? Nej det tycker jag inte. Så länge man själv inte har en grund till att ogilla någon tycker jag man ska passa sig för att slänga ut kommenetarer hej vilt.
 
Alla har vi våra brister och sår och som jag nämnt innan så ärver man inte en personlighet från en familjemedlem utan snarare man tar efter mönster som man sätt och ett beteende som man lärt in. Har man sett hur sina föräldrar alltid har varit är det väl självklart man tar efter det så länge man inte blir lärd något annat, är man medveten om det så kan man göra en ändring i vuxen ålder även om det tar tid.
Det är ofta därför vi kan identifiera oss med många i familjen, och det handlar inte om gener utan snarare vad man som liten har tagit efter. Kommentaren till det blir ofta jag ska aldrig bli som min mamma eller pappa, ne det kan du inte heller men någonstans är man då medveten om att man har liknande beteende. Vilket är jätte intressant. Studera den sidan av den personen och det du själv inte vill ha, gör än ändring så är man inte som mamma eller pappa.
 
I mitt fall har det alltid handlat om att visa mig hård och få mina utbrott, vilket varken är sunt för mig eller mina närstående, det är oftast ett beteende jag tar fram när något är känsligt istället för som många andra gör är att gråta. Att gråta tycker många är att visa sin svaghet och det är mer acceptabelt än att bli arg, men en person som blir arg, gråter inombords men i stället för att få fram tårar blir det till ilska. Det är tex det jag har blivit lärd och sett i hela mitt liv. De finns dom som alltid sett att gråt löser allt, och kan genom det fly något, finns även de som kan framkalla tårar bara för att vilja ha sympati och empati, vilket inte alla gånger behöver betyda att personen är ledsen, utan snarare arg eller förtvivlad, det är alltså vad vi har i vårat bagage som styr ett beteende.
 
 
 
Många gånger när dessa saker sker, det vill säga ilska eller sorg, nu menar jag inte en sådan ilska man kan få när ett grovt brott har gjorts mot någon nära eller en sorg man får när någon gått bort, utan vanlig ilska och sorg. Det kan ofta bero på att någon plockar fram något känsligt i en som gör att man visar ett av dessa beteenden. Det första i ett sådant tillstånd är ju att fråga sig själv varför blev jag arg eller ledsen, är det för att personen hade rätt i det den sa eller för att det personen sa inte stämde alls? Utifrån det kan man hitta en lösning hos sig själv om man nu vill det.
 
Det finns ju människor som bara lever på sitt dåliga beteende och bara tycker alla andra gör fel och är dumma i huvudet, ja så kan det vara, alla är vi olika och förr eller senare inser den personen att det inte är värt att vara sådan eller så får man ta med sig det ner i graven, vilket vore jätte olyckligt. Alla har vi ett ansvar för vilka vi är och vilka vi vill vara.
 
Det finns ju givetvis en gräns för hur mycket man ska ta, men den gränsen är ju också svår då vi alla är olika, formulerar oss olika, beter oss olika och är olika känsliga. Det jag tycker är viktigt i alla typer av relationer är respekt och ärlighet. Man ska respektera varandra, sig själv och vad andra tycker, sedan behöver man absolut inte hålla med. Ärlighet oavsett vad kommer man längst med, ja menar vad är det för relation till både sig själv och andra om man ljuger. Grunda en relation på lögn är absolut inte bra. Kan man inte vara ärlig eller vågar vara det så är inte relationen äkta, inte minst till sig själv.
 
Många blundar för sitt egna beteende och det är lättare att ge den skulden på någon annan i stället för att ta tag i det som är jobbigast det vill säga sig själv. Nu är det ju också så att alla människor kommer inte överens, men det är en helt annan sak, men oavsett vad gäller det att både acceptera det och respektera det. Det är ju oftast lättare att lägga fokusen på hur andra är, vad andra gör och inte gör, i stället för att lägga det på sig själv. Helt ärligt mår man bättre som människa om man bryr sig om hur en annans beteende är, eller vilka misstag den gör eller framsteg. Om man la den energin på sig själv så skulle man lyckas mer, heller inte vara så bitter över livet.
 
Det är ju så att många tråkiga saker händer, då många personer gör sina konstiga val, men frågan är ju då vems var valet? Ditt eller den andras. Otroheter, lögner, svek och baktaleri det kommer alltid finnas just för att vi är olika och tar olika beslut, saker kan skada oss och det är tråkigt när det händer, men vad gör vi åt det för stunden, jo vi ältar och tänker alltid VARFÖR, ja man kan tänka åt en annan person och älta varför gjorde han eller hon si eller så och älta det i flera år och vara bitter under tiden, eller så sörjer man det som var och tänker det var inte mitt val, inte min huvudvärk och inte jag som får leva med det, släpper det och går vidare i livet. Inte ditt liv, så har du själv ett relativt bra beteende, har gjort rätt för dig och som jag brukar säga rent mjöl i påsen så finns det inget att haka upp sig på. Vet du att du inte har gjort något fel så är det väl så. Lämna det förflutna bakom dig. Ta ansvar för ditt egna liv och beteende.
 
Jag tror i alla fall på att alla människor kan förändras bara man får rätt verktyg till det och en förståelse till sig själv.
Det kallas SJÄLVMEDVETENHET.
 
Så sköt dig själv och skit i andra. Innan du dömer andra, rikta de där fingrarna mot dig själv innan.
 
En sak jag har stört mig på hos tjejer, det är hur vi dömer andra tjejer för sitt utseende. Jag har själv varit en av dem, så det säger jag inget om, men hur orkar man? Åhh såg du hur hon såg ut i ansiktet, håret, kolla hennes skor och kläder, ne men gud sådär kan man inte se ut, åh såg du förresten inte hur smal eller fet hon var, asså helt ärligt vem fan bryr sig, vem säger att den personen tycker jag själv är så snygg då, alla gillar väl inte min klädstil osv, men varför ska man lägga ner tid på sånt? Visst tycka saker får man väl göra, men det får vara någon måtta på det. Jag diggar personer som vågar sticka ut och inte ser ut som alla andra. Jag diggar "feta" människor som vågar klä sig vågat och försöker träna, de står i alla fall inte på gymmet och tittar sig i spegeln och stör sig på att de fått en svett fläck i deras sminkande ansikte, eller beklagar sig att de har en liten fettvalk runt midjan. Jag diggar helt enkelt allt som inte är vad media tar fram. Jag gillar en udda personlighet i kombination med udda stil. Men kom ihåg en sak, den som ofta dömer andra, dömer sig själv hårdast.
 
Tänk positivt
Var den du är
Våga stå upp för dig själv
Låt ingen trampa på dig
men framför allt, trampa inte på andra du inte känner
 
Va lycklig med dig själv