För vissa människor är det lätt att visa tacksamhet, medan för andra är det svårare.

 

Jag är super tacksam för mycket i mitt liv, men jag har jätte svårt att visa det. I skrift går det bättre. Jag tycker detta är jobbigt då det säkert uppfattas som att jag är otacksam. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig när jag får en present eller när någon bara vill krama mig för att den personen tycker bra om mig. Jag har en mur runt mig, som jag vill bli av med, eller snarare krossa.

 

Inombords skriker jag av glädje men inget som kommer fram.

 

Jag har en egen teori kring detta, och som vanligt är det ärr i från min barndom, vad annars hahaha.

När jag som liten fick något så var det oftast sådant jag inte ville ha, nu låter det jätte konstigt, men ni vet barn förstår inte så mycket och i den åldern vill man ju ha det alla andra sina vänner har, och fick jag då aldrig något av det alla andra hade blev jag givetvis ledsen och besviken, eftersom jag redan kände mig annorlunda. Att kunna få en liten tröja som alla andra hade var ett sätt för mig att komma in i"gänget", vilket inte hände. Därav blev allt jag fick en besvikelse.Jag är heller inte uppväxt med kärlek och kramar, knappt sett mina föräldrar kramats.

 

Resultatet blev ju alltså att jag inte vet hur jag ska handskas och visa tacksamhet, för jag vet inte hur man gör. Idag är ju inte prylar allt, jag blir glad av allt men skulle vilja kunna visa det mer.