En konstig relation ( del 1)

Jag mötte en man för många år sedan som intresserade mig. Det hela startade som en bra och trevlig romans. Jag fick alltid höra att han var en perfekt kille, en sådan som alla tjejer ville ha, även jag.
 
Jag blev intalad att han var perfekt, för alla tyckte det, men var det sanningen? Innanför fyra väggar var han ett monster, mitt monster. Den där killen som alla tyckte var bra, som fick mig att tro att det var så, även han själv.
 
En relation med ett ständigt manipulativt beteende. Ena dagen var jag hans altare för att andra dagen vara hans slagpåse, för att tredje dagen bli överröst med prestenter och ursäkter.
 
Att vara den kvinnan som jag var, var väl ingen höjdare för honom, det han fastnade för ville han sedan bryta ned i tusen bitar för att se vilket resultat han hade åstadkommit. Han lyckades efter många års fysisk och psykisk terror.
 
Jag var den tuffa kvinnan som man fasen inte ger sig på, det ska gudarna veta, det var något han också fick se, men det hindrade inte honom. Jag tar ingen skit, och lägger han ett finger på mig så kan han hälsa hem, så var min tanke. Jag tog emot ett slag, sedan fick han en smäll tillbaka, det var då jag insåg att det inte var lönt att göra någonting. Det är bara att ta det, så var tanken. Jag hade ingen chans i alla fall. Jag ville bara dö, jag hade inget liv så han kunde lika gärna ta mitt liv. Döda mig i stället, jag vet att jag sa det.
 
En dag vaknade stålpolly till liv, efter många års terror och många års böner om att få hjälp. Jag hade bestämt mig. Jag skulle dra. Och jag drog. Det var inte svårare än så. När jag hade levt kuvad så länge så gjorde han mig räddare för honom än vad jag borde ha varit, det var ett sätt för honom att behålla mig, och ja jag var rädd. Jag satte mer hinder för mig själv än vad det egentligen var, för att jag var helt psykiskt trött.
 
Jag vaknade till liv och insåg att han inte skulle få ta det livet i från mig. Jag talade om läget för alla i min närhet,  jag hade liksom en plan b och c. Jag lyckades ta mig där i från, och terrorn fortsatte ett tag fast via telefonen. Jag lyckades hålla honom lugn och talade honom till rätta att jag inte var bra för honom, i know, nu var inte läget så, men för att hålla honom lugn och för att bli av med honom så sa jag det, vilket fungerade.
 
Jag slog mig fri. Det satte sina spår, men jag fick en väldigt bra erfarenhet, tyvärr på min bekostnad. Och även det överlevde jag. Det är många saker i livet man inte trodde man skulle klara va eller överleva. Sen gör man det och då infinner sig en himla lycka.
 
 

Det finns så mycket

Det finns så mycket jag vill skriva om men vissa saker kan jag inte ta upp här och det kväver mig lite, men det har ju faktiskt med mitt privatliv att göra. Jag kan inte hänga ut mig för mycket.
 
Allt elände har skapat mig till den jag är i dag, på gott och ont. Vissa traumtasika saker kommer jag aldrig att bli av med, det är min ryggsäck och jag "måste" hantera det. Hur orättvist är inte det egentligen att jag ska behöva bearbeta saker för vad andra har gjort eller gör? Det är bara att göra det, för mig själv.
 
Mina terapeuter som jag har haft genom åren, självvalt satt säga. Jag tycker att det är viktigt att prata om saker man har gått i genom för utan bearbetning är det lätt att man fastnar i ett ältande som gör att man är ledsen och bitter. I alla fall mina terapeuter har haft svårt att "ta" mig, just för att dem har känt sig maktlösa i allt som tagits upp, och ja det är så jag känner också. Jag vet att många har försökt med stöttande ord och vill gärna förstå, men jag känner mig så utanför, att jag sitter/suttit i mycket ingen kan hjälpa mig med eller riktigt förstå.
 
Ibland blir jag påmind om mitt elände och jag undrar helt klart vart jag har fått min styrka och kraft i från. Hur har jag orkat eller orkar. Hur är det möjligt. Mina terapeuter har sagt att dem är helt förvånade över hur jag ändå kan vara så glad och att jag ens har en drivkraft kvar, att jag överhuvud taget ens står på benen. Att få höra dessa ord blir en insikt, för ja ni hur har jag lyckats? Hur orkar jag?
 
Vi är starkare än vad vi tror och det är så sant. Man tror att saker inte är möjligt när man ligger där på botten och sprattlar, men det är möjligt och det sista som sviker oss är hoppet, och det är väl därför jag lever.

Är det försent nu

Jag tänkte skriva lite om tankar jag har haft.
 
När jag var liten hade jag som mål att inrikta mig på karriär. Jag ville uppnå mina mål i livet just inom arbetsliv. Jag ville bli något och jobba med det jag tycker är kul, det jag brinner för helt enkelt.
 
Nu har mitt liv inte varit så lätt och jag har haft mycket motgångar och inga bra förutsättningar för att klara allt, men jag har ändå gjort det med nöd och näppe vill jag ändå säga.
 
Jag har tragglat mig i genom skolgången men det har resulterat i att jag pluggat på övertid kan man säga. Jag tog ändå studenten men väldigt sent. Jag har fortfarande en lång väg att gå tills jag är helt klar med det jag vill.
 
Så kommer jag till barnfrågan jag har alltid gillat barn, men aldrig haft ett behov av att skaffa barn bara för att. Jag är uppväxt i fattigdom även om Sverige kanske inte har samma fattigdom som andra länder, så enligt mig är jag uppväxt i det. Det har gjort att jag absolut inte ha velat skaffa barn om jag inte har ekonomi för det, för jag vet hur tufft det är att växa upp i fattigdom.
 
Tiden rullar på och mina tankar går nu till, tänk om det är försent? Att göra karriär är väl aldrig försent så länge jag inte är pensionär, men att skaffa barn kan bli försent. Efter 30 år blir det svårare för oss kvinnor att bli gravida, sen står jag i ett dilemma då jag inte vill bli en gammal mamma heller.
 
Mina tankar går till om jag har gjort rätt val i livet jag står ändå fast vid att jag vill ha en trygg och stabil inkomst, och det är väl en sund tanke, men tänk om jag får prioritera bort något av dem. Åren går och jag blir inte yngre. Tänk om jag ångrar mig.
 
Jag är ändå stolt över vad jag har klarat av trots allt skit i livet, och med det vill jag säga att alla kan lyckas. Tro på dig själv, gör din grej och ge aldrig upp.