Det är rent ut sagt förjävligt att vara dotter till en missbrukare, inte jämt men majoriteten av tiden är det ett helvete.

 

Efter allt som har hänt den senaste tiden har jag varit allmänt bitter på livet, eller snarare min familj, ibland undrar jag vilken familj. Jag är egenligen inte dottern i familjen utan mamman i den.

 

Min far har aldrig kunnat köra med mig, ialla fall inte efter tonåren. Han vet att jag ser i genom hans lögner och manipulation. Efter hans stora psykos och hysteriska anfall vände han och blev som en bebis igen, och då ska man stå där med öppna armar som om ingenting har hänt, det fungerar liksom inte för mig, men jag höll masken ett tag eftersom jag inte ville ha mer liv och var rädd om min mor. Jag vet låter helt sinnes stört. Så är det att vara medberoende.

 

Helt plötsligt blev min far aktiv och bjöd in sig själv till mig nästan varje dag, eftersom min mor bor hos mig ett tag till. Min far pratade aldrig direkt till mig, ville inte titta mig i ögonen heller när han pratade om att han nu ska bli ren, hur många gånger tror ni jag har hört det, för mig går det ut och in lika fort. Jag kände att hela stämningen var spänd varje gång han kom på besök. Vill då påpeka att min far bara har varit i min lägenhet 3 gånger under 9års tid och nu helt plötsligt varje dag i över en vecka. Inte ska ni tro att han ringde mig och frågade om det var okey, nej för det vågar han inte.

 

En dag efter mitt jobb ringde min far och stod då utanför hos mig och ville komma upp på en fika, jag blev as sur men bjöd upp honom, då fick jag ett utbrott. För första gången frågade han hur det var med mig, jag sa som det var att jag var irriterad. Jag talade om att det är en krystad stämning och förklarade att han aldrig annars har besökt mig och nu helt plötsligt är du här jämt, sen sa jag även att jag är trött på deras skit, och att min mor och far får lösa sina egna problem utanför mitt hem. Jag förklarade också att jag inte mådde alls bra efter allt detta, och hur roligt har det varit att både dragit in polis och socialen och sedan ska man låtsas som om ingenting har hänt.

 

Min far förstod mig, men, ett stor men här, det ända han kunde säga var ja jag vet, ursäkta vadå vet, be för i helvete om ursäkt, ett tack någon gång skulle också värma.

Jag kände mig ändå lättad när jag talade om vad jag tyckte och hur jag ser på saken. Han sa dock att han tyckte det var fel att jag ska behöva vara en mamma åt två vuxna människor. No shit, kom han på det nu, hahaha.

 

Jag är helt slut som artist just nu, och jag vet att saker och ting alltid löser sig. Min far har jag ju släppt för många år sedan, skulle nog snarare säga att jag är mer rädd om min mor. Det är ju hans liv och vad han väljer att göra är upp till honom, så länge han låter mig och min mor vara så kan jag vara lugn.

 

Vi får väl se hur länge han klarar att vara ren från droger, innan han får ett beslut om ett behandlingshem. Så länge får jag njuta av att det inte är livat.