Att vara dotter till en far som är narkoman (del 7)

Det är rent ut sagt förjävligt att vara dotter till en missbrukare, inte jämt men majoriteten av tiden är det ett helvete.
 
Efter allt som har hänt den senaste tiden har jag varit allmänt bitter på livet, eller snarare min familj, ibland undrar jag vilken familj. Jag är egenligen inte dottern i familjen utan mamman i den.
 
Min far har aldrig kunnat köra med mig, ialla fall inte efter tonåren. Han vet att jag ser i genom hans lögner och manipulation. Efter hans stora psykos och hysteriska anfall vände han och blev som en bebis igen, och då ska man stå där med öppna armar som om ingenting har hänt, det fungerar liksom inte för mig, men jag höll masken ett tag eftersom jag inte ville ha mer liv och var rädd om min mor. Jag vet låter helt sinnes stört. Så är det att vara medberoende.
 
Helt plötsligt blev min far aktiv och bjöd in sig själv till mig nästan varje dag, eftersom min mor bor hos mig ett tag till. Min far pratade aldrig direkt till mig, ville inte titta mig i ögonen heller när han pratade om att han nu ska bli ren, hur många gånger tror ni jag har hört det, för mig går det ut och in lika fort. Jag kände att hela stämningen var spänd varje gång han kom på besök. Vill då påpeka att min far bara har varit i min lägenhet 3 gånger under 9års tid och nu helt plötsligt varje dag i över en vecka. Inte ska ni tro att han ringde mig och frågade om det var okey, nej för det vågar han inte.
 
En dag efter mitt jobb ringde min far och stod då utanför hos mig och ville komma upp på en fika, jag blev as sur men bjöd upp honom, då fick jag ett utbrott. För första gången frågade han hur det var med mig, jag sa som det var att jag var irriterad. Jag talade om att det är en krystad stämning och förklarade att han aldrig annars har besökt mig och nu helt plötsligt är du här jämt, sen sa jag även att jag är trött på deras skit, och att min mor och far får lösa sina egna problem utanför mitt hem. Jag förklarade också att jag inte mådde alls bra efter allt detta, och hur roligt har det varit att både dragit in polis och socialen och sedan ska man låtsas som om ingenting har hänt.
 
Min far förstod mig, men, ett stor men här, det ända han kunde säga var ja jag vet, ursäkta vadå vet, be för i helvete om ursäkt, ett tack någon gång skulle också värma.
Jag kände mig ändå lättad när jag talade om vad jag tyckte och hur jag ser på saken. Han sa dock att han tyckte det var fel att jag ska behöva vara en mamma åt två vuxna människor. No shit, kom han på det nu, hahaha.
 
Jag är helt slut som artist just nu, och jag vet att saker och ting alltid löser sig. Min far har jag ju släppt för många år sedan, skulle nog snarare säga att jag är mer rädd om min mor. Det är ju hans liv och vad han väljer att göra är upp till honom, så länge han låter mig och min mor vara så kan jag vara lugn.
 
Vi får väl se hur länge han klarar att vara ren från droger, innan han får ett beslut om ett behandlingshem. Så länge får jag njuta av att det inte är livat.
 
Jag och min far år 2011

Min far som är narkoman (fortsättning del 14)

Vi slog larm till både polis och socialtjänsten som faktiskt tog detta seriöst.
 
Min far kom ur psykosen och ringde till oss och var lugn, väldigt ledsen för allt som hade hänt. Vi förklarade att vi hade slagit larm till socialtjänsten och att dom skulle kontakta honom och att han då skulle se till att svara. Det gick han med på och blev ändå glad att vi hade slagit larm, så det var skönt och en lättnad. Vi var oroliga för att han skulle bli hysterisk igen nämligen.
 
Socialjouren kontaktade far och träffade honom i lägenheten och såg hur illa däran han var. Vi hade själva inte sett honom på över två veckor så vi visste inte så mycket mer än hur han var mot oss i telefonen.
 
Min far ville träffa oss men vi vägrade ganska länge eftersom vi inte visste vilket tillstånd han var i. Eftersom socialtjänsten hade kontakt med honom och han inte "drogade" och var lugn, fick han komma hem till mig. Vi pratade om allt som hade hänt och han ville inte höra riktigt eftersom han inte mindes något av vad han hade sagt eller gjort mot oss.
 
Jag hade helt glömt bort polisanmälan tills polisen ringde mig igen samma dag som min far var på väg upp till mig, och dom ville ha ett förhör med honom. Hjälp tänkte jag, shit vi hade ju inte nämnt det till honom. Jag klämde fram det lite fint när han var här, för jag vill vara ärlig, sen fick han ta det som han ville, så kände jag. Jag förklarade att en polisanmälan hade gjorts och att dom skulle kontakta honom. Han blev lite snopen men accepterade det, han förstod oss.
 
Dock ville far inte i väg på behandlingshem så han bad socialtjänsten att skriva av honom, för att enligt honom ska han klara att bli drogfri på egen hand, big no no. Tyvärr gör han som han vill, vilket är sjukt.
 
Nu har det gått över en månad och min far inser och känner att han inte kommer att klara detta på egen hand, så nu inväntar vi att han ska få komma i väg på behandlingshem i alla fall. Det låter klokt, för nej han kommer aldrig klara att bli drogfri på egen hand, inte i denna stad och med vänner som bara är narkomaner och alkolister.
 
Nu hoppas jag att det blir ordning och reda på det här för jag orkar inte en dag till med hans missbruk. Jag är fett less, och jävligt besviken igen. Jag vet att det är hemskt det han sitter i, men det är minst lika hemskt att sitta brevid och ta denna skit, år ut och år in. Nej jag tycker inte synd om honom. Självklart vill jag hans bästa, men framför allt vill jag mitt och min mors bästa.

Min far som är narkoman (del 14)

Nu tänkte jag skriva om den senaste tidens insidenter.
 
Varning för långt inlägg.
 
Min mor tog beslutet att lämna min far, efter 32 år som medberoende till honom och mycket missär tog min mor sig i kragen.
 
Det kom lite som en chock för mig eftersom jag har känt i hela mitt liv att min mor aldrig kommer att ta ett sådant beslut, men hon gjorde det och jag blev orolig för vad som skulle hända. Jag gardera mig till 2000 % att vi inte skulle få det lätt.
 
Min far tog givetvis inte beskedet positivt och vi visste att han skulle bli hotfull. Jag bad min mor att komma till mig, eller snarare jag befann mig hos mitt ex. Jag och min mor satt och tröck i mitt ex lägenhet. Jag kände väl att det var bra att ha en manlig back up.
 
Min far ringde till mor flera gånger om dagen och hotade henne. Jag själv pratade inte med honom så jag hörde inte hur han var i telefonen. Efter några dagars telefonterror eskalerade samtalen och han blev allt mer sluddrig och hotfull. Oron fanns hela tiden att han skulle komma bort och slå in dörren, att vi skulle möta honom ute. Vi visste heller inte vad han hade tagit för droger eller hur mycket alkohol han hade druckit.
 
En dag tog jag över telefonen för att diskutera min far till rätta, det gick inget vidare och jag brukar kunna prata honom till rätta. Han var fruktansvärt elak mot mig, och jag var så arg att jag önskade att han bara kunde dö. Mitt ex blev förbannad och gick hem till honom och pratade honom till rätta, men det höll en dag så var det i gång igen.
 
Han ringde min mor hela tiden och kallade henne hora, att han skulle sätta kniven i halsen på henne och mycket mer. När min mor la på, frågade jag vad han hade sagt, jag blev helt stum och chockad. Jag insåg att läget var kritiskt. Min far ringde min mor igen och då blev jag förbannad och tog över samtalet, jag bad honom att han skulle lägga in sig på psyk för han är inte frisk, jag talade även om att han skulle lägga av, det är bra nu, du hotar inte min mamma fattar du det. Då sa han något som fick mig att bli rädd på riktigt, att han skulle döda mig, att jag var en förädare och om jag inte slutar så skulle han komma bort.
 
Jag hörde att min far var psykotisk, han skrattade, pratade med sig själv i telefonen, hotade mig och hoppade mellan samtalsämnena. Det ända jag tänkte då var att det är kört, han vet inte vad han gör eller säger och det är riktigt farligt. Jag har aldrig hört min far sådär. Min far fick mig att bli så förbannad och när jag blir det kan jag börja gråta, vilket jag gjorde. Mitt ex fick nog och ringde polisen, vilket jag bävade för. Min far blev polisanmäld och det tog bara två dagar innan polisen ringde mig för ett förhör, även till min mor. Dom såg riktigt allvarligt på situationen, men jag var noga med att tala om att jag inte vill ha min far i fängelse, jag yrkade på vård och ett samarbete med socialtjänsten.
 
Min mor och jag ringde även och gjorde en orosanmälan till socialtjänsten, som också kontaktade oss.
 
Fortsättning följer...............