Snart 30 år och misslyckad

Nej jag vill inte påstå att jag är misslyckad, jag kan känna att samhället nog tycker det. Då undrar ni säkert vad jag pratar om, självklart gör ni det.
 
I samhället ser det ut såhär, vid 21-30 års ålder ska man ha barn, det bara är så tydligen, har man det inte är det konstigt.
 
Jag kan bli lätt irriterad över att folk saknar helt respekt i detta. Vem säger att man ska ha barn vid den åldern? Jo samhället för så har det ALLTID sett ut, förutom att förr var det fel att föda barn utan att vara gift , idag behöver man inte ens ha en stadig partner för det, men då är jag i så fall gammalmodig.
 
Jag tycker människor är sådana hycklare, ååå vad hemskt det är att unga tjejer har sex i tv, åå vad hemskt att du inte har barn, ååå allt är så hemskt. Det är fy och skam att än idag prata öppet om sex eller att ha sex öppet, för det är något man inte ska prata om. Okey en fråga bara, hur kommer barn till? Hur vågar ni ens fråga en sån korkad fråga till någon som ej har barn utan att skämmas? Det undrar jag.
 
Jag har valt att inte skaffa barn av en ända enkel anledning, jag saknar en partner, svårare än så är det inte. För det andra så kanske jag inte vill ha barn just nu, kan jag inte bara få vara i det själv och känna mig nöjd och stolt över mitt egna beslut utan att få tusen frågor?
 
Barn är jätte fint, det finaste man kan ha och få, jag har förstått det och hört det i hela mitt liv, och jag är jätte glad för alla er som valt det livet, men om jag inte väljer det livet vill jag ha lite förståelse och respekt. Vågar man inte prata om sex tycker jag man ska passa sin tunga och inte slänga ur sig en sådan dum fråga som varför har inte du barn? Asså hjälp, kan jag känna, hur privat är inte den frågan egentligen? Nu är inte mitt fall så men i alla fall, tänk på en sak, ställer ni en fråga var beredda på att ni kan få ett svar ni inte vill höra.
 
Såhär kan frågorna låta från bekanta eller nära
Har du barn? svar nej
Varför inte? ehhhh där kom den, okey vill personen höra sanningen, jo det är så att jag har cancer, eller jo det är så att jag inte kan få barn, vad svarar dessa människor på detta, jo det blir pinsamt, för alla tar förgivet att alla är friska och kan få barn och vill ha barn. Jag har inget av det jag skrev ovan, men det kan lika gärna vara så, det vet ju inte personen som frågar.
Sen kan jag ta frågan lite som såhär, jag menar har jag en vän som står mig relativt nära som vet att jag saknar partner och hon eller han säger ska inte du ha barn, det är ju samma sak som att säga ska inte du börja knulla lite snart, eftersom det är ett måste för att ens kunna bli gravid. Ändå är det sådan tabu att prata om sex, men inte ställa frågor hej vilt om varför man inte har barn eller partner osv.
 
Det är inte lätt att vara vuxen alla gånger. Och är man inte som alla andra, blir man ifråga satt.
Tro mig jag har haft en stor press från min far i ett par år nu, han vill bli morfar, och få barnbarn, ja det kan jag förstå. Men jag ska väl inte skaffa barn för hans skull? Nu på senare tid har jag i stället fått höra, eh det händer ju ingenting på den fronten, jag kommer aldrig bli morfar. Nej det kanske han aldrig blir, ja jätte tråkigt för honom, men för all del sluta vara ego och tänk på mitt bästa för en gångs skull.
 
Nej jag känner mig inte misslyckad, men lite smått utanför pga mitt val. Jag umgås gärna med människor som har barn, jag är ingen barnhatare, tvärt om, men jag känner inte för att få några själv. Tyvärr. Lite ledsen blir jag. Klart jag kan känna en sorg i att jag inte vill ha barn, tankarna går liksom på varför jag inte vill det? Är jag knäpp osv, men nej det är jag inte, jag vill det bara inte, inte just nu i alla fall.
 
Lite lätt rörigt inlägg men sådan är jag, det får ni stå ut med. Jag skriver om det som faller mig in helt enkelt.
 

Puss och kramar till er
 
 
 

Killars intresse VS ointresse

Så till ett ämne jag tycker är roligt att spekulera i.
 
Jag har tidigare i mitt liv gillat att jaga, ni vet den här katt och råtta leken. Det man får lätt vill man inte ha, det som är svårt att få jagar man eller?
 
När man är ung så är man ganska korkad, eller snarare man har lite svårt för att följa sin magkänsla, det är lite brist på erfarenhet. Man lever gärna i sin drömbubbla och tycker allt är roligt och intressant. I drömmarnas värld vill man ha den där perfekta killen, som många gånger inte finns, man skapar en drömkille i huvudet och tror att alla ska vara på det sättet. Jag skulle nog vilja påstå att man blir lite lätt blind när man lever i denna bubbla.
 
När det kommer till känslor så kan det vara svårt att avgöra vad som är på riktigt eller inte. Jag kunde förr känna att jag måla upp saker på mitt sätt och inbilla mig grejer just för att jag kände vad jag kände, resten sket jag i, vilket kunde resultera i att jag blev utnyttjad. Jag tänkte jo men han är rätt för mig. Han vill ju ha mig. Ville han verkligen det på allvar? Svar nej. Så till saken, känner man mycket för någon så kan man bli blind, minsta lilla grej den här personen säger eller skriver målar man upp som att det finns ett intresse, just för att man själv hoppas och tror på det, för att man själv antagligen känner så mycket. Släpp bubblan, kliv ur den en stund och ta en titt utifrån, lättare sagt än gjort, men våga göra det.
 
Är han intresserad så
Hör han av sig
Han träffar dig inte bara för sex
Han vill och vågar träffa dig offentligt
Han kommer inte med ursäkter varje gång när han inte hört av sig
Han håller i kontakten, det vill säga han är intresserad av att veta saker om dig och släpper gärna inte kontakten
Han uppvaktar dig, dock gäller det inte alla, vissa har lite problem med det
Han vill träffa dig
 
Intresse saknas då
Han sällan hör av sig
Bara ger svar på tal
Avslutar sms kort
Skiter i att ställa frågor och dessutom glömmer bort vad ni tidigare har skrivit och pratat om
Drar sig ur bestämda träffar
Bryr sig inte så mycket om vad du gör och hur du mår
Bara visar intresse vid sex
Och sist men inte minst, vägrar att träffa dig offentligt.
 
Av min egen erfarenhet kan jag känna att vissa killar är rena j*vla rötäggen. Jag är mycket för ärlighet och har inga problem med det. Jag är även en person som lätt kan se i genom folk, ibland inte till min fördel.
Men snälla killar där ute, vissa tjejer är inte födda i farstun och alla tjejer saknar inte hjärnceller.
 
Till en början kan det vara svårt att avgöra vad man känner och vill med varandra, men oavsett vad så vet man ändå om det känns rätt och om det fungerar, om inte så säg det i stället, det gäller tjejer också.
 
För många år sedan hade jag en kk som jag träffade i flera år titt som tätt, något kände vi för varandra men vi båda var ganska överens om att vi inte ville gå in i en relation, vi hade en ömsesidig respekt, allt fungerade jätte bra för vi var så fruktansvärt lika. Det som avgjorde att det fungerade så bra var att vi var ärliga och öppna mot varandra.
 
Sedan finns det killar som spelar på känslor för att fånga tjejer dit dom vill och det ska ni tjejer veta, dem är j*vligt duktiga på det dem gör. Hur långt orkar vissa killar gå för lite sex? Det är helt sjukt faktiskt. De missbrukar ord, de pratar och skriver till en som om man är en prinsessa, intresset är intensivt tills den dagen man har haft sex, då är man som bortblåst, eller så duger man bara till en sak, sex. Här kommer vi till den intressanta delen av det hela, hörrö killar, har ni så högt huvud och höga tankar om er själva att ni tror att alla tjejer vill ingå någon sorts äktenskap med er, vem säger att inte vi vill ha samma sak av er? Så skippa skitsnacket. Finns inget intresse på ett djupare plan, pladdra då inte om känslor som inte finns, sex kan man ha med varandra ändå om man känner för det. Det är ju bara löjligt att spela på något som inte finns, det avslöjas ju förr eller senare i alla fall så vad är meningen med det hela? Är det inte bättre att säga till tjejen att du bara vill ha sex med henne, har du tur går hon med på det och ni har en sådan typ av relation som är bra, eller att smöra i hundra år, få ett engångsligg och sedan leta vidare, du framstår ju bara som en korkad vilsen liten pojke.
 
Jag kan bli så full i skratt hur vissa killar håller på. Jag vet att jag träffade en kille en gång, vi klickade tyckte jag, det tyckte tydligen inte han, och det märkte jag direkt. Vi hade en attraktion till varandra men relationsmässigt kunde jag inte tänka mig att ha honom som en partner. Han smörade för mig ändå, kalla mig gumman, sötnos, snygging, heting, sexy och allt vad det var. Jag fick också höra hur speciell jag var, då vill jag bara säga att vi bara hade träffats två gånger, så hur kunde han egentligen veta de? Till slut blev jag så less på hans trams och sa rätt ut att jag inte ville ha en relation, men vill du tillfredsställa mig lite vore det super bra. Han blev så paff av vad jag sa så han visste inte vad han skulle säga. Sen kom det, skulle du verkligen vilja ha sex med mig, då sa jag ja, vi har en attraktion till varandra, vi drogs till varandra som magneter, men jag kände direkt att han inte var min typ, men i alla fall han fick det rakt upp i sitt face, blev paff och det slutade med att han blev intresserad av mig på riktigt, och jag blev helt off. Kanske för att han från början var oärlig och bara tramsa. Det slutade inget bra i alla fall.
 
 
 
Så ett tips till er tjejer:
gå inte med på något ni inte vill och framför allt köp inte allt en kille säger. Gå på magkänslan, den sviker er sällan.
 
Ett tips till er killar:
Skippa kärlekstramset om ni inte känner något
 
 
 
 
 
 
 

Hur mycket otur kan jag ha?

 
God morgon mina fantastiska läsare.
 
 
 
Jo såhär ligger det till. Lika snabbt som jag skrev och bad om ursäkt att jag inte bloggat, lika snabbt blev jag sjuk. Jag och en vän hade ett samtal om maginfluensa, under den tiden var det många som hade åkt på det. Det var inte mer än så, men jag tror gud eller någon där uppe missuppfattade mig, jag bad inte om att jag ville ha maginfluensa utan jag råkade bara säga det högt, att jag inte haft det på flera år.
 
Pang en morgon så vaknade jag med skiten, och som ni vet så mår man inte super då. Jag väntade ivrigt på att bli frisk och när det släppte tänkte jag jippiiiee nu är jag på bena igen, in my ass. Efter att bara ha legat och suttit så länge fick jag problem med någon nerv i skinkan, kunde knappt, gå, ligga eller sitta. Och mitt korkade vanliga jag så är jag en sådan person som gärna inte ringer sjukan eller 1177 om råd, utan jag är en kämpe och tänker det släpper. Och det släppte efter en veckas väntan, men värken hade förflyttat sig till svanskotan, och jag vet att jag tänkte va f*n är detta, är helvetet aldrig över, svar nej.
 
Förra våren åkte jag på något märkligt i min svanskota, läkaren kunde faktiskt inte svara på vad det var, men han sa att oftast drabbar detta kvinnor och varför det visste han inte. Då hade jag gått med skiten i 10 dagar innan jag ringde vårdcentralen, och jag hade så ont så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Lösningen blev en kortisonspruta i svanskotan, det tog ytliggare 7 dagar innan det släppte. Så mina vänner, när jag kände av samma sak igen, blev jag livrädd och tänkte nej inte nu, jag ska ju snart resa utomlands, jag har inte tid med det här. Jag sket i vilket och tänkte att jag väntar ut detta också. Och ja det släppte av sig själv, vilket var en lättnad. Sen kan man ju tro att eländet slutade här, men det gjorde det icke.
 
Samma dag som skiten i svanskotan släppte, kände jag värk i vänster underkäke. Men vad nu då. Samma där. Förr förra våren fick jag problem med en visdomstand i övre käken, jag tänkte då att det går över, det slutade akut. Jag hade gått och väntat på att det skulle släppa eller gå tillbaka så jag hade åkt på en j*vla infektion som gud sent skulle glömma. Hela ansiktet var svullet och de kunde inte dra ut tanden just för att det var så infekterat. Jag fick antibiotika, rena hästdosen med piller, de spola rent tanden och efter mycket om och men drog de ut den.
 
Jaha så nu var det dags för problem med underkäken också, jag väntade två dagar med att ringa, för som jag skrev tidigare vill jag inte ringa i onödan, hur korkat låter inte de? Jag vet. I alla fall, denna gång kände jag att detta kommer inte släppa av sig själv så jag ringde tandläkaren i förr går, fick en tid samma dag, akut igen då. De kunde konstatera att tanden var lite infekterad men att de tog ett beslut om att dra ut den, jiiiippee va skönt tänkte jag. Ni får dra den mer än gärna så jag slipper skiten. Och här är jag nu, jag trodde inte jag skulle få så ont av att dra ut den, hade ju inga problem alls efter att de drog ut på överkäken, men damn va ont det gööööör.
 
Så återigen mina vänner, jag har haft lite otur den senaste tiden. Inget jag ens önskar min värsta fiende. Jag hoppas ni har en förståelse för detta. Jag har saknat er och mitt bloggskrivande.
 
Det var min lilla resa den senaste tiden. Ingen höjdare med andra ord.
 
Hoppas ni mår bra?
 
 
 
Bilden är tagen från nätet