Barn i en dysfunktionell familj (del 2)

Det föräldrar inte tror eller vill förstå, trots barns brist på att tala eller göra sig förstådd så förstår barn, inte genom ord utan kroppsspråk. Man läser av "situationer".
Barn kanske inte pratar och kommunicerar, det som händer är att man är tyst och man iakttar.
 
Skammen i det hela är väl att man inte får eller bör prata illa om sina föräldrar för som jag skrev i mitt tidigare inlägg står man i en tacksamhetsskuld att man finns. Att prata illa om sin far är okey men att prata illa om den person som fött än är tabu. Och hur ofta får man inte höra att det är ju trots allt dina föräldrar, dom gör sitt bästa. 
 
Ska en utomstående person tala om för mig att mina föräldrar har gjort sitt bästa? Min fråga är, har dom? Har dom verkligen gjort sitt bästa. Genom att ena väljer att knarka bort sina barns uppväxt och den andra väljer att acceptera att ansvar inte finns? Är det verkligen att man har gjort sitt bästa? Svaret från mig blir nej.
 
Vuxna personer väljer att inte ta sitt ansvar, vart hamnar ansvaret? Jo hos barnet som knappt vet vad ansvar betyder.

Kommentarer:

1 Netti Starby:

Usch vad hemskt och många Kramisar från mig! <3

2 annelie:

det där me tyst och iakttar känner man igen jag var ett sådant barn som liten kram finis !

3 Jennifer Queen:

Barn suger in så mycket merän man tror..

Svar: Tack :) Allt är bra här, hoppas det är bra dig också :D kram

4 Kattis:

Håller med, har svårt att se att man gjort sitt bästa när man väljer att ta sånna vägar som förälder. Fruktansvärt respektlöst mot sitt barn! Så trist att så många barn hamnar i dessa situationer!<3

5 mammansprinsessor:

Blir så ledsen när jag läser detta :( jäkla respektlöst av de vuxna att uttrycka på det sättet. kramar

6 Evahle - en blogg om psykisk hälsa:

Usch blir så ledsen :/

7 Bambi:

Detta stämmer så väl!

Kommentera här: