Det finns så mycket jag vill skriva om men vissa saker kan jag inte ta upp här och det kväver mig lite, men det har ju faktiskt med mitt privatliv att göra. Jag kan inte hänga ut mig för mycket.

 

Allt elände har skapat mig till den jag är i dag, på gott och ont. Vissa traumtasika saker kommer jag aldrig att bli av med, det är min ryggsäck och jag "måste" hantera det. Hur orättvist är inte det egentligen att jag ska behöva bearbeta saker för vad andra har gjort eller gör? Det är bara att göra det, för mig själv.

 

Mina terapeuter som jag har haft genom åren, självvalt satt säga. Jag tycker att det är viktigt att prata om saker man har gått i genom för utan bearbetning är det lätt att man fastnar i ett ältande som gör att man är ledsen och bitter. I alla fall mina terapeuter har haft svårt att "ta" mig, just för att dem har känt sig maktlösa i allt som tagits upp, och ja det är så jag känner också. Jag vet att många har försökt med stöttande ord och vill gärna förstå, men jag känner mig så utanför, att jag sitter/suttit i mycket ingen kan hjälpa mig med eller riktigt förstå.

 

Ibland blir jag påmind om mitt elände och jag undrar helt klart vart jag har fått min styrka och kraft i från. Hur har jag orkat eller orkar. Hur är det möjligt. Mina terapeuter har sagt att dem är helt förvånade över hur jag ändå kan vara så glad och att jag ens har en drivkraft kvar, att jag överhuvud taget ens står på benen. Att få höra dessa ord blir en insikt, för ja ni hur har jag lyckats? Hur orkar jag?

 

Vi är starkare än vad vi tror och det är så sant. Man tror att saker inte är möjligt när man ligger där på botten och sprattlar, men det är möjligt och det sista som sviker oss är hoppet, och det är väl därför jag lever.