Jag förlorade hela min barndom genom att bli vuxen för tidigt. Jag kände mig oftast så mycket äldre än alla andra, och kunde heller inte vara så barnslig som jag ville. 

 

Vi hade inte så mycket pengar vilket resulterade i att vi aldrig gjorde något roligt tillsammans , medan alla andra mina vänner åkte på resor så var jag hemma. Jag drömde mig alltid bort i resor och musik, något jag alltid har brunnit för men som jag aldrig kunde göra till verklighet.

 

För att överleva allt kaos hemma drömde jag mig bort till olika platser i världen. Jag lyssnade på musik, för att kunna glömma eller blockera dem jobbiga stunderna. För mig var det inte att leva här och nu, jag levde alltid på hoppet över att morgondagen löser alla problem. Jag ville alltid glömma den dagen som var och hoppas på en bättre morgon dag. Genom att jag tänkte så, så gick också så många år av mitt liv förlorade, men i mitt fall hade jag inget val. Hade jag inte tänkt så, hade jag aldrig överlevt dagarna.

 

Att börja ta ansvar som 5 åring gjorde mig äldre än vad jag var. I stället för att vara ute och leka med kompisar, bytte jag blöjor på min lillebror. När jag väl satt i lekparken med andra barn, kändes gungor för "töntigt", jag ville hellre skriva eller rita.

 

På äldre dagar fick jag bestämma själv, eller snarare jag bestämde själv. Allt jag ville göra när jag var barn tog jag igen i "vuxen" ålder. Jag började resa och åka på konserter. Vill jag gunga en dag i parken så kan jag än i dag göra det. Jag älskar rutchkanor eller hur det stavas. Jag kan vara fruktansvärt barnslig trots mina snart 31 år. Jag älskar att leka med barn för det är som att ag drar tillbaka min förlorade barndomstid, det finns inget stopp i mig när jag leker och jag kan bli fövånad över vilken fantasi jag kan ha.