Tyvärr har jag varit med om det själv. Jag tänkte skriva lite om det och hur fel hela relationen kan bli tack vare att en person väljer att göra saker bakom ens rygg.

 

Jag har ruckat på mina stenhårda principer två gånger i mitt liv, det vill säga att jag har gått så pass långt att jag har "förlåtit" en otrohet. Det var också mina två sista gånger kan jag meddela.

 

Innan jag var med om det, så var jag stenhård med att jag inte kan förlåta en sådan sak, sedan såg jag andra par som gav varandra en chans och då tänkte jag att jag kanske inte ska vara så hård. Jag ger det en chans. Katastrof. Jag skulle ha lyssnat på mitt inre och min magkänsla.

 

Startade bra som för alla andra. När man är kär blir man faktiskt blind, vilket jag inte har trott på innan. Allt var i sin ordning tills en dag då allt vändes upp och ned. Killen började kontrollera mig, snoka i mina dagböcker, mail, telefon, alla ställen han kunde snoka på. Vad hade han för grund till detta? Vi hade det super bra liksom. Hans beteende blev ohållbart och fick mig att tänka, vad fasen styr han med. Sedan fick jag ständigt sitta och försvara mig och förklara mig, för allt. Vill då påpeka att jag inte hade gjort någonting. Jag blev nedtryckt varje dag. Ena dagen var det raseriutbrott för att sedan få blommor eller någon annan gåva. Jag fick äta så mycket skit att jag kände mig konstant nervös, deppig och ledsen. Jag började sakta men säkert isolera mig, det blev bäst så, för då kunde han inte klaga på någonting, då borde han vara nöjd, när jag sitter ensam hemma varje dag. Men nej, han vart aldrig nöjd.

 

Jag fick nog en dag, och tänkte nu jävlar ska du få din idiot. Nu är det färdig klagat här. Mitt beteende blev precis som hans, ett evigt snokande och kontroll. Super snut liksom. Det var faktiskt lite kul att göra det just då, för vet ni? Min magkänsla sa att kolla upp det här, du har inte fel. Boom där kom det, bekräftandet av ett flertal otroheter. Vet ni, att jag blev inte ens ledsen när jag väl fick det svart på vitt, det var en skön känsla, äntligen fick jag klarhet i allt. Då kom min ilska i stället, vem fan är han som har kränkt mig i hundra år så är det han som har hållit på. Jag blev så jävla arg.

 

Vi "löste" relationen på min bekostnad, jag gav honom 100 chanser, kan inte skuldbelägga honom för det, jag var naiv som trodde att vissa människor kunde ändras, japp för "sån" var jag. Jag förlät honom och det tog mig ca två år att bli av med min misstänksamhet. Även om saker och ting blev något bättre så efter en tid dog min kärlek till honom. Det var som bortblåst. Så nej det gick inte att rädda relationen i alla fall.