Min bror var tretton år gammal när han fick en psykos. Den bästa och svåraste åldern.

 

Min bror blev skickad till sluten vården i Linköping, han blev tvångsomhändertagen. Han satt där i sex månader för att sedan dra vidare till både Bollnäs och Borlänge, och några öppenvårdshem lite här och där. Han blev tungt medicinerad. Han fick diagnoserna schizofreni och autism. Han försvann från mig och familjen, han försvann in i någon annan värld och det var många år som vi inte hade kontakt.

 

Vi i familjen tog det självklart hårt. Vi klandra oss själva att det var vårat fel att han blev så sjuk. Till viss del kanske det är så. Min mor hade det extra jobbigt då min bror var väldigt fäst vid henne. Min far grävde ned sig på sitt håll, men det var en period då min far var drogfri i flera år faktiskt, men sedan eskalerade det igen. Jag fick det tufft då det kändes som min bror hade dött, ja för mig blev det så. Vi stod varandra nära, även om det är fem år mellan oss har vi haft någon telepatisk kraft mellan oss. När han försvann så kändes det. Jag kunde nästan känna hans ilska och sorg. Jag tog avstånd från psykenheter och fick en distans till min bror, för hade jag inte gjort så hade jag själv inte levt i dag. Min tanke var också att han fick ju bra hjälp och jag kunde vara trygg i det.

 

Jag kunde hälsa på min bror i bland, för att visa att jag fanns, men det slutade alltid med våldsamheter. Jag vet att hans ilska och allt inte var han, men att gå och vara rädd för sin egen bror var heller inte kul, jag var där för hans skull och i hans läge förstod han inte de. När han blev våldsam så gick det jätte fort, jag hann inte parera mig och ville jag göra det, om någon slår mot mig så blir det att jag kanske tar ett grepp eller försöker hoppa undan och lugna ned personen, men här kunde jag inte bara hoppa in och ta ett grepp på min egna bror, jag fick ta emot slagen och svälja dem helt enkelt, innan personalen ingrep. Bara det blev ett sår liksom. Jag visste att det var diagnosen som styrde honom men jag fixade inte det. Att jobba med andra som har problem är enkelt för mig, men att försöka vara proffs och hantera min bror som är det närmaste jag har var ingen lätt match.

 

Det finns så många tragiska saker i hela hans historia som gör mig arg, hur han har blivit bollad mellan olika boenden, suttit och väntat på att få komma in på ett boenden tack vare hans unga ålder, för dem har åldersgräns på boendena, och min bror var så pass sjuk att dem inte visste vart dem skulle placera honom. Han var försökskanin för alla möjliga tunga mediciner. Ett evigt flackande med allt. Han var extremt våldsam så i bland kunde vi vänta på samtal om att han hade gjort någon illa eller sig själv, att han var på rymmen eller låg bältad.

 

På världens bästa gruppboende ute i skogen. Han har ett eget hus med dygnet runt personal. Jag älskar personalen. Vilka underbara människor. I början när han kom dit var det lite oroligt men han lugna ned sig och har inte varit våldsam eller något sedan han kom dit. Jätte skönt och ett gott tecken på att han trivs. Vi i familjen kan äntligen andas ut. Jag är god man för honom och fixar med allt han inte är kapabel till. Jag har ett bra samarbete med personalen. Hela familjen har det. Efter alla omständigheter har min bror det bra, vi i familjen kan vara lugna men sorgen i våra hjärtan att det blev såhär för honom kommer aldrig att försvinna.