Historian om min bror och hans diagnos är lång och väldigt tragisk. Den är sorlig och jag har än i dag svårt att förstå att han liksom försvann. Det jag menar med försvann är att han gav upp verkligheten. Denna diagnos har många gånger gjort mig rädd eftersom min brors resa slutade så tragiskt.

 

Vi båda är uppväxta i samma familj. Det skiljer fem år mellan mig och min bror. Min bror var en helt vanlig liten grabb, väldigt glad och positiv med vissa svårigheter i skolan. Han har aldrig testat droger, alkohol eller något annat. Hans största intressen var att spela tv och dataspel.

 

Något hände. Det första jag reagerade på var att han isolerade sig mer och mer. Han fick svåra sömnproblem, han sov nästan aldrig, han bara satt vid sin dator och det var det viktigaste i hans liv. Han slutade att umgås med klasskamrater och ville inte gå till skolan.

 

En dag, en tidig morgon står min bror i dörröppningen till mina föräldrars sovrum med en kniv i handen. Han lyckades hugga nere vid fars fötter, som tur var blev min far inte träffad. På något sett får mor och jag tag i honom, och vi alla står där och undrar vad som nyss hände. Min mor tog bort kniven och där står min bror och undrar vad han hade gjort. Det slutade med att mor och far fick åka till E-tunas psykakut och jag gick till skolan. Efter den dagen fick jag inte se min bror på flera år, något jag i och för sig bestämde lite själv.

 

Det som hände var att han fick en psykos, av för lite sömn? Mycket tankar?  Vem vet vad han har haft i sina tankar. Han har aldrig tagit droger eller haft ett härjat liv, förutom det härjade familjeliv vi kommer i från, var det orsaken? Hur kan en "normal" grabb i tonåren helt plötsligt få en psykos?

 

Han blev bollad mellan olika hem, sjukhus, tvångsintag i hela Sverige, utan resultat. Han liksom försvann. Han blev en annan person och klarade inte av vardagen alls, inte ens att föra en konversation. Han blev extremt aggressiv och farlig. Från att vara glad och påhittig till att bli helt opålitlig och arg.

 

Min bror var farlig. Nu fick jag passa min rygg, titta efter närmaste flyktväg, vara på hel spänn och tänka mig för vad jag sa. Hur kunde det bli så här?

 

För att jag själv skulle orka och klara av min egen vardag var jag tvungen att ha distans till honom, jag vet det låter helt galet. Grejen var den att jag i samma tid arbetade inom rättspsykiatrin och jag kände att jag inte stod ut en dag till.

 

Hur blev min familjs liv efter detta? Och hur har min bror det, det kommer jag att ta upp i nästa inlägg.