om jag vill skriva lite om min brors schizofreni och hur det har påverkat mig.

 

 

Nu skriver jag utifrån mig och utesluter mor och far i detta. Jag hade ändå tänkt att göra några delar om det här då det är ganska mycket.

 

Vill påpeka att alla diagnoser är olika för alla, så ni inte tror att alla med schizofreni är/var som min bror.

 

 Min bror insjunkna i en väldigt tidig ålder så tidig att vi till och med fick vänta på att få en plats åt honom på behanlingshem. Åldersgränser. Allt gick väldigt fort fast vi såg tendenser till att något var fel i ganska många år.

 

Min bror blev väldigt "sjuk" och väldigt våldsam. Från att vara en ganska tystlåten och snäll liten kille, så blev han ett monster. Att som anhörig försöka förstå vad som hände var väldigt svårt då hela han blev en annan person. Jag fick hela tiden vara på helspänn och passa min rygg. Hela tiden tänka ett steg längre än honom, vilket jag inte visste vad det var. Jag fick tänka som en våldsam person. Vilka lägen kan han få för sig att ge mig en smäll, har han registrerat vart alla "tillhyggen" finns. Kan jag sätta mig brevid honom i sängen, eller ställa mig långt inne i rummet med avstånd till utgången. Ska jag följa med honom in på toaletten eller ska jag plocka bort alla saker i badrumsskåpet.

 

Min bror kunde inte längre föra en konversation eller så ville han inte det helt enkelt. Jag vet inte. Vi vet inte alls vad han tänker på, eller vilka sår han har. Han har aldrig nämnt något efter insjunknandet. Han vill inte prata och han vill gärna vara för sig själv. Han kan sitta med när vi äter men går i från bordet när han är klar. Jag märker ganska fort när han inte vill vara med oss. Han stänger in sig på sitt rum och kommer ut när han vill. Frågar jag en fråga som vill du följa med ut och sparka boll, alla lägen säger han nej, så ibland får man puscha honom och säga nu ska vi gå ut och sparka boll, då kan han hänga på.

 

Min bror har inget socialt liv och vill inte ha det, han klarar knappt av att åka till tandläkaren med sin personal. Han kan med andra ord inte jobba. Han är rädd för vatten och vägrar bada på badhus. Ett tag eller snarare många år ville han inte duscha, han var rädd. Vi fick puscha honom till det och ge honom en belöningen efteråt.

 

När detta hände min bror för 12 år sedan, om jag inte minns helt fel, förstod jag ingenting. Allt som hände var som taget från en film. Själv arbetade jag inom rättspsykiatrin och visste exakt hur jag skulle göra inom mitt arbete, men hade inte en aning hur jag skulle "ta" min bror. Jag blev stel och mitt tänk var hela tiden säkerhet. Det tog många år eller jag känner så än i dag att jag har förlorat min bror. Jag har många gånger ångest för att jag kanske inte finns där varje dag, att jag besöker honom för lite, rädslan finns hela tiden för att han ska tro att jag struntar i honom. Det gör jag inte. Jag måste ändå säga att jag är glad att han bor på ett "hem" som han är lugn och trivs med. Saknaden efter min "riktiga" bror är stor, men jag har accepterat att situationen är så här, och så länge han har det bra kan jag också må bra.