Man nöjer sig (del 1)

A men tjena.
 
Nu har jag funderat lite igen, vilket jag alltid gör. Denna gång blev det en fundering kring relationer. Jag har träffat många par, då inkluderar jag mig själv och även mina föräldrar. Vad är det som gör att man väljer att vara kvar i den där osunda relationen? Det finns många som bara nöjer sig och tycker att ja det blir inte bättre än såhär. Stopp och belägg, ett varningens finger här. Varför skulle du inte vara värd att få ha ett bra liv? Där du blir uppskattad och uppmärksammad? 
 
Nu menar jag inte att man ska gå skilda vägar för att man bråkar lite ibland, det gör alla. Klart man ska kämpa det gör man i alla typer av relationer. Jag syftar mer på när man blir sårad och trampad på vid otroheter. Man förlåter och det upprepas, ska man nöja sig med att bli behandlad som skit? Aldrig i livet. Jag kan inte förstå hur man vill nöja sig med sådana relationer. Det är ju noll respekt och tilliten ska vi inte prata om, den försvinner ju helt. 
 
Jag har själv suttit där och förlåtit dom mest bizzarra sakerna, blev min relation bättre av det, ja min partner levde ju gött men gjorde jag det? När jag väl lämnade började jag inse att jag inte hade någon självkänsla. Jag tillät mig själv att bli förnedrad. Inte värt det. Idag vet jag bättre. Och jo jag skulle nog vilja påstå att en sådan relation klarar man sig utan. 
 
Mitt råd till er som lever i osunda relationer är att lämna. Det finns alltid någon/något bättre där ute som passar dig bättre med ömsesidig respekt. Tänk alltid att du är värd något bättre. 

Kommentarer:

1 Nathalie:

Det är svårt det där. Jag tänker alltid precis som du skriver att man inte är värd att få skit utan är värd att få må bra, men sen är det något skumt som händer varje gång det kommer någon form av känslor in i bilden (hur man nu ens kan få känslor för någon som behandlar en som skit?!) och så står man där och försöker "rädda" relationen och hoppas på att kunna ändra personen. Jag har fastnat i mängder av såna där relationer där jag vill göra allt för att "duga" åt personen. Vidrigt när man ser på det i efterhand och varje gång tänker jag att det aldrig ska hända igen. Usch!

2 Netti Starby:

Jag brukar också tänka på det där och jag skulle aldrig gå in i ett nytt förhållande om jag märker att det känns fel. Bra inlägg och så himla bra skrivet finaste Polly! <3 Kramis

3 Amanda CL:

Viktigt ämne!
Jag känner igen det (fast i vänskapsrelationer)
kram

4 annelie:

bra text och viktigt kram finis :D

5 Kattis:

Ja så tänker jag också nu för tiden men har också behövt lära mig det den hårda vägen. Idag skulle jag aldrig ha så lite respekt för mig själv att jag stannade men där och då var det svårt att lämna! Bra skrivet!☺

6 Jennifer Queen:

Jag var kvar för att jag inte riktigt vågade ta det där steget då jag var rädd för ensamheten. Men idag mår jag så mycket bättre och lever själv med grabben :D

7 Petra Olsson:

usch det blir aldrig bättre jag levde så här i många år :( viktigt ämne stor kram

8 Micke:

Hej!
Jättebra skrivet inlägg och ett jätte bra råd. Hat själv funderat på det ett par ggr men förmin del så finns kärleken kvar. Samtidigt har vi även två små barn och dom är alltid prio 1. Behöver inte utveckla detmrr än attman har vissabehov av att reparera hellre än söka nytt :)
Hade bäst och må bra!

9 Evahle - en blogg om psykisk hälsa:

Det är så svårt att lämna och jag vet inte varför :/ Har varit i den sitsen nu och det gör så ont...

Kommentera här: