A men tjena.

 

Nu har jag funderat lite igen, vilket jag alltid gör. Denna gång blev det en fundering kring relationer. Jag har träffat många par, då inkluderar jag mig själv och även mina föräldrar. Vad är det som gör att man väljer att vara kvar i den där osunda relationen? Det finns många som bara nöjer sig och tycker att ja det blir inte bättre än såhär. Stopp och belägg, ett varningens finger här. Varför skulle du inte vara värd att få ha ett bra liv? Där du blir uppskattad och uppmärksammad? 

 

Nu menar jag inte att man ska gå skilda vägar för att man bråkar lite ibland, det gör alla. Klart man ska kämpa det gör man i alla typer av relationer. Jag syftar mer på när man blir sårad och trampad på vid otroheter. Man förlåter och det upprepas, ska man nöja sig med att bli behandlad som skit? Aldrig i livet. Jag kan inte förstå hur man vill nöja sig med sådana relationer. Det är ju noll respekt och tilliten ska vi inte prata om, den försvinner ju helt. 

 

Jag har själv suttit där och förlåtit dom mest bizzarra sakerna, blev min relation bättre av det, ja min partner levde ju gött men gjorde jag det? När jag väl lämnade började jag inse att jag inte hade någon självkänsla. Jag tillät mig själv att bli förnedrad. Inte värt det. Idag vet jag bättre. Och jo jag skulle nog vilja påstå att en sådan relation klarar man sig utan. 

 

Mitt råd till er som lever i osunda relationer är att lämna. Det finns alltid någon/något bättre där ute som passar dig bättre med ömsesidig respekt. Tänk alltid att du är värd något bättre.