Ja nu kommer mina jobbiga och tuffa inlägg. Barn i en icke fungerande familj är något ämne jag verkligen brinner för, då jag vet att många lever i sådana familjer, och jag vet också hur tufft det är på ALLA plan.

 

Barn väljer inte sina föräldrar, men vi får ändå höra att vi ska vara tacksamma att vi finns, det är ju tack vare dom som jag finns. Hur kan barn vara tacksamma över den missär dom får befinna sig i? Ni ska ju inte tro att jag tänkte att jag var glad att jag fanns när jag var liten, snarare blev jag illa tvingad till att bli vuxen fort och tankarna blev då varför valde mina föräldrar att skaffa mig? Klart barn och jag som växte upp i detta såg en annan sida av en så kallad familj.

 

Tankarna om att ska det verkligen vara såhär var något jag fick bråttas med varje dag och varje timma. Jag såg hur andra barn hade det i sina familjer, det fick mig inte att tänka på annat, utan återigen kom frågan i mitt huvud ska det verkligen vara såhär. 

 

Det som förföljer mig än idag är varför man väljer att skaffa barn när man inte klarar av att ta hand om sig själv? Blir den där jobbiga relationen med otroheter, lögner och droger bättre av att skaffa ett barn? Frågar ni mig så nej. Barn är inte som ett klädesplagg då man när man blir lite trött på det kan hänga undan plagget, lämna tillbaka det eller till och med kan strunta i det. Barn är väl inget impuls köp. 

 

Jag är trött på att barn får ta den skadan som föräldrar orsakar, för tro mig barn i en dysfunktionell familj tar skada. Och den skadan får barnet ta anvar för i resten av sitt liv.