Jag mötte en man för många år sedan som intresserade mig. Det hela startade som en bra och trevlig romans. Jag fick alltid höra att han var en perfekt kille, en sådan som alla tjejer ville ha, även jag.

 

Jag blev intalad att han var perfekt, för alla tyckte det, men var det sanningen? Innanför fyra väggar var han ett monster, mitt monster. Den där killen som alla tyckte var bra, som fick mig att tro att det var så, även han själv.

 

En relation med ett ständigt manipulativt beteende. Ena dagen var jag hans altare för att andra dagen vara hans slagpåse, för att tredje dagen bli överröst med prestenter och ursäkter.

 

Att vara den kvinnan som jag var, var väl ingen höjdare för honom, det han fastnade för ville han sedan bryta ned i tusen bitar för att se vilket resultat han hade åstadkommit. Han lyckades efter många års fysisk och psykisk terror.

 

Jag var den tuffa kvinnan som man fasen inte ger sig på, det ska gudarna veta, det var något han också fick se, men det hindrade inte honom. Jag tar ingen skit, och lägger han ett finger på mig så kan han hälsa hem, så var min tanke. Jag tog emot ett slag, sedan fick han en smäll tillbaka, det var då jag insåg att det inte var lönt att göra någonting. Det är bara att ta det, så var tanken. Jag hade ingen chans i alla fall. Jag ville bara dö, jag hade inget liv så han kunde lika gärna ta mitt liv. Döda mig i stället, jag vet att jag sa det.

 

En dag vaknade stålpolly till liv, efter många års terror och många års böner om att få hjälp. Jag hade bestämt mig. Jag skulle dra. Och jag drog. Det var inte svårare än så. När jag hade levt kuvad så länge så gjorde han mig räddare för honom än vad jag borde ha varit, det var ett sätt för honom att behålla mig, och ja jag var rädd. Jag satte mer hinder för mig själv än vad det egentligen var, för att jag var helt psykiskt trött.

 

Jag vaknade till liv och insåg att han inte skulle få ta det livet i från mig. Jag talade om läget för alla i min närhet,  jag hade liksom en plan b och c. Jag lyckades ta mig där i från, och terrorn fortsatte ett tag fast via telefonen. Jag lyckades hålla honom lugn och talade honom till rätta att jag inte var bra för honom, i know, nu var inte läget så, men för att hålla honom lugn och för att bli av med honom så sa jag det, vilket fungerade.

 

Jag slog mig fri. Det satte sina spår, men jag fick en väldigt bra erfarenhet, tyvärr på min bekostnad. Och även det överlevde jag. Det är många saker i livet man inte trodde man skulle klara va eller överleva. Sen gör man det och då infinner sig en himla lycka.