Vi slog larm till både polis och socialtjänsten som faktiskt tog detta seriöst.

 

Min far kom ur psykosen och ringde till oss och var lugn, väldigt ledsen för allt som hade hänt. Vi förklarade att vi hade slagit larm till socialtjänsten och att dom skulle kontakta honom och att han då skulle se till att svara. Det gick han med på och blev ändå glad att vi hade slagit larm, så det var skönt och en lättnad. Vi var oroliga för att han skulle bli hysterisk igen nämligen.

 

Socialjouren kontaktade far och träffade honom i lägenheten och såg hur illa däran han var. Vi hade själva inte sett honom på över två veckor så vi visste inte så mycket mer än hur han var mot oss i telefonen.

 

Min far ville träffa oss men vi vägrade ganska länge eftersom vi inte visste vilket tillstånd han var i. Eftersom socialtjänsten hade kontakt med honom och han inte "drogade" och var lugn, fick han komma hem till mig. Vi pratade om allt som hade hänt och han ville inte höra riktigt eftersom han inte mindes något av vad han hade sagt eller gjort mot oss.

 

Jag hade helt glömt bort polisanmälan tills polisen ringde mig igen samma dag som min far var på väg upp till mig, och dom ville ha ett förhör med honom. Hjälp tänkte jag, shit vi hade ju inte nämnt det till honom. Jag klämde fram det lite fint när han var här, för jag vill vara ärlig, sen fick han ta det som han ville, så kände jag. Jag förklarade att en polisanmälan hade gjorts och att dom skulle kontakta honom. Han blev lite snopen men accepterade det, han förstod oss.

 

Dock ville far inte i väg på behandlingshem så han bad socialtjänsten att skriva av honom, för att enligt honom ska han klara att bli drogfri på egen hand, big no no. Tyvärr gör han som han vill, vilket är sjukt.

 

Nu har det gått över en månad och min far inser och känner att han inte kommer att klara detta på egen hand, så nu inväntar vi att han ska få komma i väg på behandlingshem i alla fall. Det låter klokt, för nej han kommer aldrig klara att bli drogfri på egen hand, inte i denna stad och med vänner som bara är narkomaner och alkolister.

 

Nu hoppas jag att det blir ordning och reda på det här för jag orkar inte en dag till med hans missbruk. Jag är fett less, och jävligt besviken igen. Jag vet att det är hemskt det han sitter i, men det är minst lika hemskt att sitta brevid och ta denna skit, år ut och år in. Nej jag tycker inte synd om honom. Självklart vill jag hans bästa, men framför allt vill jag mitt och min mors bästa.