Jo till det stora. Jag hade inte mycket till val när jag var liten, jag hade min familj och visste inte mycket bättre, vilket dom heller inte gjorde. Många gånger kan jag tänka, att är man så upptagen med sig själv ska man inte ha barn, kan man dessutom inte ta ansvar ska man definitivt inte ha barn. Men oavsett vad kom jag till världen och hamna där jag hamna, det var liksom min lilla resa. Mina föräldrar visste heller inte bättre då.

 

Det jag menar på är att jag klandrar inte mina föräldrar, de saknade kunskapen och kanske inte var redo, men idag är det mitt val om jag vill älta och klandra dom i hela mitt liv, i stället för att göra min egna resa.

 

Jag säger inte att resan har varit lätt eller är lätt. Vi ärver inte sjukdomar utan mönster och beteenden, jag har ett val om jag vill följa dessa eller bryta dom och skapa mig ett annat liv. Det där jävla fattigmans tänket och misslyckartänket sitter djupt i många barn, men jag tror stenhårt på viljan och ett avslut på olika mönster. Jag behöver inte äga en förmögenhet för att lyckas, jag äger min egna tro på mig själv och det kan jag styra, och med den kan jag göra precis vad jag vill.

 

Det viktigaste i slutändan är inte att följa vad andra vill eller tycker, utan vad jag själv vill och tycker.

Man får acceptera vad man har för bakgrund, man kan inte göra så mycket åt den, men att leva med att klandra andra hela livet är att bromsa sitt egna liv. Känn sorgen och smärtan och fly den inte till olika beroenden, för det är vi också experter på att göra. Är det inte drogberoenden så är det, shop, spel, mat, träning, arbete osv. Man är så rädd för att känna. Låter man sig själv inte känna, hur blir livet då? Känslan man får många gånger är stark, men det ända som händer är att tårar sprutar, man blir trött, tycker lite synd om sig själv, men efter det så är det en lättnad och man vaknar som en ny människa. Det är inget konstigt. Det konstiga i det hela är ju faktiskt att man flyr, vilket jag har full förståelse för, men oftast kommer livet ikapp än och då blir det en smäll som är hundra gånger värre, att jag skriver det är för att jag vet, jag har levt så själv, inget höjdarliv om man säger så.

 

Sorgen man har kommer man alltid mer eller mindre få leva med, men man måste lära sig att hantera den, gör man det mår man bättre. Acceptera det, var ledsen så länge som du själv vill, och ta några få steg framåt så blir det bra. För mig funkar det att skriva och prata mycket, men även ensamheten kan man dra nytta av.

Jag var livrädd för ensamheten förr, jag flydde mig själv så dant att jag till slut nådde botten, i botten hade jag bara mig själv och ensamheten, fett jobbigt att inse saker, det var skuld och skam, saknad, sorg och ilska, mycket som var riktat till mig själv. Jag stod ut ensamheten och insåg att den inte var så farlig, det som var farligt var jag själv och vad jag gjorde med mitt mående.

 

Jag har tagit många korkade beslut, hamnat i många konstigheter, sett mycket och hört mycket. Jag har heller inte varit världens snällaste människa, absolut inte mot mig själv. Så kritisk och negativ, gjortde mig så bitter över livet, jag har spätt på något jag egentligen kunde ta tag i istället. I hela denna resa med flera år på nacken med skit rent ut sagt, har jag lärt mig jävligt mycket, det har ändå fört med sig något gott.

Jag vet vad svårigheter är, jag vet hur man värdesätter saker, jag vet vad kämpa är och inte ge upp, jag vet att beroenden inte löser någonting, jag vet hur man ska handskas med pengar och att skulder är det värsta som finns. Av att ha varit fattig vet man också hur man sparar och lever bra, man lever inte på lån och falska pengar som jag kallar det. Nej jag har inget hus och världens fetsaste bil, men jag kan också stolt säga att jag inte är belånad. Vill ja ha något sparar jag till det, punkt slut. Jag anser heller inte att lycka sitter i prylar, pengar underlättar men gör mig knappast lycklig.

 

Jag har makten att skapa det liv jag vill ha och leva efter det. Jag klandrar inte någon idag i min resa. Sorgen i mitt hjärta kommer jag få leva med så enkelt är det och det har jag accepterat.

Make love not war.