Att vara dotter till en far som är narkoman (del 3)

 
Jag undrar och tänker ofta på om min besvikelse någonsin kommer att försvinna. Ni ska veta det att det är väldigt tungt och privat att skriva som jag i bland kan göra, men jag gör det för att jag vill. Det är säkert inte många som följer eller läser min blogg som har samma problematik som mig, men det kanske finns någon där ute som i alla fall vet vad oro och besvikelse står för, och hur det känns.
 
Min far är narkoman, ett jävla tjat om det, men tro mig det påverkar mig och mitt liv. Jag är fett besviken och jag kommer nog alltid att vara det, inte för att han är narkoman utan för att han oavsett tillstånd aldrig tagit något ansvar för oss barn, och dessutom pissat på min mor i hela mitt liv.
 
En gång "pundare" alltid "pundare". Ursäkta mina hårda ord. Jag är less på att höra att han ska bli drogfri, att han är drogfri ett tag, för att sedan vara as pundig och helt oberäknelig. Att ständigt vara orolig för min mor, att ständigt vara på helspänn att min far är aggressiv, bråkig, ledsen eller undvikande. Att inte veta vilken drog han har tagit, för tro mig det spelar en stor roll.
 
Även fast jag inte bor hemma och har mitt eget Place så har jag vissa dagar då jag är ett nervvrak, tack vare en ända person, min far.
 
Jag vill bara skrika rakt i hans ansikte att jag aldrig mer vill se honom, samtidigt som jag får ångest av bara tanken. För så kan jag ju inte säga, jo jag kan det men jag vill inte såra. Men han sårar ju mig. Så kluvet är det.
 
Jag är trött på att städa upp efter andra, jag är trött på att jag får vara en morsa och jag är jävligt less på hans egoistiska beteende.
 
Jag kommer aldrig att bli av med min besvikelse, det är en sak som är säker.
Jag kämpar på och det är inte mycket som kan sänka mig mer än min egna besvikelse.