Jag har skrivit mycket om min far som är narkoman och hur jag ställer mig till det, hur jag känner och så, men jag har aldrig skrivit hur jag hanterar det, så jag tänkte försöka göra det i den mån det går. Vill ju inte ha för mycket text heller.

 

 Allt beror på situationen och i vilket tillstånd han är i. Är min far påverkad av alkohol eller droger så är det lättare att handskas med honom. Har han varit vaken i flera dygn går det inte att föra en konversation över huvud taget. Är han på avtändning, det vill säga när drogerna är på väg ur, då undviker jag att prata med honom, eftersom han då är väldigt arg. Jag får känna av läget hela tiden. Skulle han när han inte är påverkad dra i gång en diskussion som jag vet att han kommer att reagera på, då viker jag mig, gör ingen big deal av något. Är han där emot på drogerna kan jag säga exakt vad jag tycker.

 

 När jag var mindre var det svårare att ha en distans till honom eftersom jag blev illa tvungen att se honom hela tiden och hans tillstånd. Då fick jag ta dem smällarna, jag stod på mig helt enkelt att är det något jag tycker är fel så är det min åsikt och då får han bli hur arg han vill. Idag har jag en distans, för att inte gå ned mig. Jag brukar tänka att det är hans liv och det är han som får leva med ångesten att han aldrig har funnits för mig och min bror. Jag brukar också tänka att jag är stolt över mig själv och att jag har klarat mig väldigt bra utan honom. I bland kommer sorgen då jag tänker, undrar och analyserar varför han inte bryr sig. Han lever i sitt ego och är mentalt störd, tyvärr. Han verkar sakna en del empati och det är jag glad över att jag inte saknar. Hans problem är inte mina i dag, även om dem ända påverkar mig.

 

 Ja ni alla sår man kan tänka sig. Jag har jobbat på mina kontrollbehov, tillitsproblem, självkänsla, svek och den stora sorgen. Det som jag ser som mitt största sår vilket många tycker är en bra egenskap men för mig är den inte det, det är att jag är en väldigt hjälpsam person. Jag har tidigare gått in i dåliga relationer med dåliga män som har varit som min far, anledningen till det är enkel, jag har inte vetat något annat. Jag vet vad problem är och jag vet hur jag ska handskas med dem, men jag har aldrig vetat hur jag handskas med en sund relation då jag slipper vara en mamma och bli älskad för den jag är.

 

Just den sistnämnda punkten är något jag skulle kunna skriva en bok om, för det är så invecklat. Jag kommer att skriva mer om det här.