Så fort jag föddes och blev medveten om min verklighet förstod jag att jag inte var som alla andra, jag fick också höra det, näst intill varje dag. Att vara så glad som jag var det var konstigt, att jag gillade "typiska" pojklekar var också konstigt, att jag inte kunde sitta stilla och hade en sådan energi var super konstigt. Som tjej beter man sig inte så. Det är några av dem sakerna jag fick höra som barn, dock inte av min familj utan lärare och andra personer.

 

Jag var medveten att min familj inte var som alla andra. Jag var medveten om att jag inte var som alla andra, och jag mådde fruktansvärt dåligt av det. Min högsta önskan var att få vara en i mängden, som kunde sitta stilla och ta order av alla. Men så var det inte. Jag har blivit lärd att man ska respektera alla människor vilket jag gör, men jag har aldrig känt att någon har resekterat mig för den jag är.

 

Mina tankar förr var väldigt tuffa jag tänkte alltid på varför jag var som jag var och kunde inte hitta ett svar. Jag fick klagomål från framför allt lärare att det inte var accepterat att vara som jag var, men ingen aggerade? Antingen var det okunskapen om att ADHD fanns, eller så struntade dem i det, vad vet jag.

 

På äldre dagar när jag fick min diagnos blev jag ändå misstänksam över om dem hade rätt, dem kanske har felbedömt mig. Mina tankar kom som att jag är ju "frisk", det är väl inget fel på mig. Jag kan ofta glömma bort mina svårigheter jag hade som barn och hur tufft jag hade det, i framför allt skolan. Jag har kämpat gärnet för att klara det, och jag gjorde det men det tog lite längre tid. Men hade jag fått rätt hjälp från början så hade säkert mitt liv och pluggande sett annorlunda ut.

 

Jag är ändå glad att jag fick diagnosen för många frågetecken är borta, men min känsla av att vara annorlunda och som sattes på mig som barn kommer alltid att finnas med mig. På gott och ont.

 

Har ni några jobbiga minnen från skolålern?