Hopplöshet

Att känna hopplöshet är väldigt vanligt, och jag tror många har varit med om den känslan. Varför kommer då denna känsla? I bland vet man inte varför man känner sig nere eller varför man får vissa känslor.
 
För mig kommer den känslan alltid när jag har för mycket att göra, när stressnivån ökar. I detta "tillstånd" sätter jag också orimliga krav, vilket borde uteslutas i dessa stunder. I bland kan jag tänka vad har jag att vara nere för? Jag har inget direkt att vara nere för, men ett stort men här. Hjärnan spelar ett spratt med mig många gånger. När jag har mycket att göra, då jag stressar praktiskt taget i hjäl mig, slår det aldrig fel att det alltid sker något tungt som också borde bearbetas, vilket jag skuffar undan, för att just då pallar jag inte att ta in för mycket. När det har lugnat ned sig kommer då min hopplöshet. Undermedvetet har jag då inte släppt eller bearbetat den sorg när jag hade behövt det.
 
Hur gör man då för att bli av med hopplöshetskänslan? Nu vet inte jag om hopplöshet är samma sak som depression, jag är ingen expert på det, men det som fungerar för mig är att jag tar dagen för vad den är. Är jag inte rolig att ha att göra med så är jag ensam och låter dagen ha sin gång. Jag brukar heller inte gå in så mycket i hopplösheten, det vill säga att tänka jätte illa om mig själv. Jag vänder mina tankar till något positivt. Vet jag att jag är självkritisk går jag kanske inte fram till spegeln och inspekterar mitt ansikte, för givetvis blir det alltid något i stil som att gud nej vilken finne jag har fått, eller shit vad blå jag är under ögonen. Jag vet inte men för mig blir det värre att leta fel, så i detta läge underviker jag saker som kan göra att jag kritiserar mig själv.
 
Jag tycker ett visst tankesätt är klockrent som jag brukar använda mig av och det är, slå inte på någon som redan ligger ned, alla är vi överens om det eller hur? Med andra ord ska man inte slå på sig själv när man ligger ned. Mår man inte bra för stunden så gör man inte det, och man behöver inte alltid vara på topp. Kraven man har på sig själv kan faktiskt vänta några dagar eller veckor.
 
 

Självskadebeteenden (förklaring)

Nu till något helt annat på min blogg. Jag brukar vara privat som ni vet, men för mig är dem sakerna jag har tagit upp tidigare inte så känsliga och privata ändå, lite konstigt kanske. 
 
Jag uppskattar om ni respekterar dem kommande inläggen, det är för att jag vill nå ut till er läsare på en annan nivå. Vissa kanske känner igen sig, om inte så kan det få er att inte vilja sätta er där. 
 
Man kan skada sig på olika sätt, genom att äta för mycket, för lite. Jag brukar säga som så här, allt du kan göra eller gör som är "vanligt" kan bli för mycket och det är när du missbrukar dessa saker, när dem blir för mycket som det blir ett självskadebeteende. Vissa saker handlar också om flyktbeteenden och vissa kan till och med bli ett beroendebeteende. Jag skulle vilja säga att alla dessa går hand i hand och därför är det svårt att veta vad som är vad. Enligt mig har nog alla mer eller mindre något av dessa beteenden.
 
Du kan vara arbetsnarkoman, utan att ens tänka på det, du kanske har en ätstörning utan att ens tänka på det, du kanske är beroende av spel, sex, droger, träning utan att ens tänka på det, för att dessa saker blir "normala" i din värld. Lever man tillräckligt länge i ett beteende så blir det ett normalt beteende.
 
Det låter enkelt när man rabblar upp beteendena här, men när man sitter i dem så tänker man inte på att det kanske är ett självskadebeteende, du kanske till och med inte har reflekterat över att du mår dåligt, du kanske inte ens tänker på att det du gör skadar dig, för att du för stunden mår bra. Efteråt kanske du inte gör det, men då försöker man hitta andra saker som orsakar ångesten för att egentligen slippa ta tag i det faktiskta problemet, man lever i en förnekelse.
 
Nu blev detta en aning rörigt kanske, men ämnet är ganska rörigt, och för er som inte vill vara djupa eller förstå kan skippa att läsa mina kommande inlägg hihihi.

Vem är det som knackar på

När jag väl har haft en bra dag, som nästan alla andra dagar på året, förutom någon enstaka dag.
 
Vem är det som knackar på när man minst anar det, Miss ångest. När jag väl ska koppla av för att sova, få en god natts sömn så kommer Miss ångest. Eller ska jag kalla Miss för i don't miss ångest. Helt jävla seriöst så kan den dra åt pipan. Är det något som kan störa mig så är det den där förbannade känslan av oro som kryper längst hela kroppen, som gör ont i magen, som får mig att vilja skrika, som får mig att vilja gråta en hel natt. Den där känslan som får mig att inte vilja blunda, som får mig att inte vilja något just då, som gör att jag fastnar i min kropp och tankar.
 
Den är hemsk och så är det. Ett stort tecken på att jag en tid har levt väldigt stressigt, med mycket tankar och oro kring framtid och min familj. En återkommande känsla som jag hade när jag var barn, den där känslan jag bara vill springa i från, men jag har lärt mig att låta Miss ångest kliva på, låta henne, honom, hen komma, men jag vägrar att den ska styra mitt liv.  Fuck off.
 
Varför just på kvällen kan jag undra? Inte för att jag vill ha Miss på dagarna heller, men så oskönt att ha den känslan när man precis ska till att somna. Vrida knut på sig själv, vrida runt i sängen som en jojo, torr i munnen och hjärtklappning så jag inte kan ligga på den sidan om hjärtat, ogillar det verkligen.
 
Vi är överens om att Miss ångest kan dra någon annan stans eller hur? Ingen vill ha dig. Ge upp.