Vem är det som knackar på

När jag väl har haft en bra dag, som nästan alla andra dagar på året, förutom någon enstaka dag.
 
Vem är det som knackar på när man minst anar det, Miss ångest. När jag väl ska koppla av för att sova, få en god natts sömn så kommer Miss ångest. Eller ska jag kalla Miss för i don't miss ångest. Helt jävla seriöst så kan den dra åt pipan. Är det något som kan störa mig så är det den där förbannade känslan av oro som kryper längst hela kroppen, som gör ont i magen, som får mig att vilja skrika, som får mig att vilja gråta en hel natt. Den där känslan som får mig att inte vilja blunda, som får mig att inte vilja något just då, som gör att jag fastnar i min kropp och tankar.
 
Den är hemsk och så är det. Ett stort tecken på att jag en tid har levt väldigt stressigt, med mycket tankar och oro kring framtid och min familj. En återkommande känsla som jag hade när jag var barn, den där känslan jag bara vill springa i från, men jag har lärt mig att låta Miss ångest kliva på, låta henne, honom, hen komma, men jag vägrar att den ska styra mitt liv.  Fuck off.
 
Varför just på kvällen kan jag undra? Inte för att jag vill ha Miss på dagarna heller, men så oskönt att ha den känslan när man precis ska till att somna. Vrida knut på sig själv, vrida runt i sängen som en jojo, torr i munnen och hjärtklappning så jag inte kan ligga på den sidan om hjärtat, ogillar det verkligen.
 
Vi är överens om att Miss ångest kan dra någon annan stans eller hur? Ingen vill ha dig. Ge upp.

Mor och dotter

Som ni vet så har den relationen inte fungerat så bra under alla mina år i livet, men jag vill ändå skriva  trots mina tuffa, hårda och sorgliga inlägg om min uppväxt och min relation till mina föräldrar så är den i dag bra mycket bättre, inte till min far dock.
 
Pappa och jag år 2010
 
 Pappa och jag år 2010
 
Jag och mor har haft våra vändor då vi ventilerat och pratat ut, ganska många gånger också. Hon kan givetvis inte backa bandet och få saker ogjorda, och där jag står är att jag vill acceptera det, men det är svårt. Mor är medveten om att jag nu kanske inte kan förlåta henne, och jag är medveten om att hon mår mycket dåligt av det. Vi har en hel del att jobba på, men så är det med alla relationer, det måste satt säga underhållas.
 
Mamma och jag år 2010
 
Mor gör allt vad hon kan i dag för att fånga mig, för att synas, för att hjälpa, och jag försöker se det, ibland gör jag det och ibland inte. Jag har många gånger känt att det är inte nu jag behöver henne, det var förr, när jag var barn. Samtidigt som jag absolut inte vill förlora henne och den kontakten vi äntligen har fått. Hon är den ända jag har kvar i min familj, min bror har jag givetvis också men han är ju riktigt dålig/sjuk.
 
Mamma och jag år 2010
 
Det är väl underbart att man trots allt kan ge människor en andra chans, i mitt fall kanske det handlar om 100e chansen, men jag vågar göra det, jag vågar tro, och jag vågar hoppas på att saker blir bra och att det löser sig. Kalla mig godtrogen eller vad som, men jag finner det ändå bra.
 
I will survive.
 
 

Mammor som blundar ( del 3)

Tack vare mina föräldrar har jag fått gå i terapi i så många år, för att jag har försökt att bli av med mitt agg, det verkar inte fungera kan jag säga, och med lite grädde på moset säger min terapeut något som fick mig upprörd.
 
Terapeuten sa att hon tror att alla föräldrar bryr sig innerst inne, att man älskar sina barn och försöker så gott man kan.
 
När hon sa så till mig så kokade jag av ilska jag vet att hon bara ville mig väl, och som jag tidigare har skrivit är det många terapeuter som inte vet vad dem ska säga till mig, men jag blev vansinnig, rena vilddjuret liksom. Stå inte här och säg att mina föräldrar vill mig väl, och det där med att dem bryr sig inners inne skiter jag fullständigt i om det aldrig visas i handling, enkelt. Seriöst ska jag från att jag föddes bara veta att jag är önskad och där e mellan klara mig själv utan någon som helst kärlek, för att dem innerst inne känner något för mig? Det ska jag alltså veta som nyfödd upp i vuxen ålder. Stopp och belägg terapeut, jag vet att hon vill mig väl, men att säga så till någon som alltid känt sig oönskad var inte direkt ett pepp talk för mig.
 
Efter en snabb tillrättavisning och en grundkurs i omvårdnad/omsorg blev hon tyst.
 
I det hela så är hon också mamma och kunde väl inte i sin vildaste fantasi förstå att man som mor eller far kan bete sig så. Det är klart att hon pratade utifrån hennes mamma hjärta, men i min värld fungerar det inte så, i min värld har jag inte haft varken en mor eller far med dem känslorna.