Min bror som har schizofreni (del 3)

Jag fick en fråga från Sara 
 om jag vill skriva lite om min brors schizofreni och hur det har påverkat mig.
 
Ni kan läsa dem tidigare här och här 
 
Nu skriver jag utifrån mig och utesluter mor och far i detta. Jag hade ändå tänkt att göra några delar om det här då det är ganska mycket.
 
Vill påpeka att alla diagnoser är olika för alla, så ni inte tror att alla med schizofreni är/var som min bror.
 
 Min bror insjunkna i en väldigt tidig ålder så tidig att vi till och med fick vänta på att få en plats åt honom på behanlingshem. Åldersgränser. Allt gick väldigt fort fast vi såg tendenser till att något var fel i ganska många år.
 
Min bror blev väldigt "sjuk" och väldigt våldsam. Från att vara en ganska tystlåten och snäll liten kille, så blev han ett monster. Att som anhörig försöka förstå vad som hände var väldigt svårt då hela han blev en annan person. Jag fick hela tiden vara på helspänn och passa min rygg. Hela tiden tänka ett steg längre än honom, vilket jag inte visste vad det var. Jag fick tänka som en våldsam person. Vilka lägen kan han få för sig att ge mig en smäll, har han registrerat vart alla "tillhyggen" finns. Kan jag sätta mig brevid honom i sängen, eller ställa mig långt inne i rummet med avstånd till utgången. Ska jag följa med honom in på toaletten eller ska jag plocka bort alla saker i badrumsskåpet.
 
Min bror kunde inte längre föra en konversation eller så ville han inte det helt enkelt. Jag vet inte. Vi vet inte alls vad han tänker på, eller vilka sår han har. Han har aldrig nämnt något efter insjunknandet. Han vill inte prata och han vill gärna vara för sig själv. Han kan sitta med när vi äter men går i från bordet när han är klar. Jag märker ganska fort när han inte vill vara med oss. Han stänger in sig på sitt rum och kommer ut när han vill. Frågar jag en fråga som vill du följa med ut och sparka boll, alla lägen säger han nej, så ibland får man puscha honom och säga nu ska vi gå ut och sparka boll, då kan han hänga på.
 
Min bror har inget socialt liv och vill inte ha det, han klarar knappt av att åka till tandläkaren med sin personal. Han kan med andra ord inte jobba. Han är rädd för vatten och vägrar bada på badhus. Ett tag eller snarare många år ville han inte duscha, han var rädd. Vi fick puscha honom till det och ge honom en belöningen efteråt.
 
När detta hände min bror för 12 år sedan, om jag inte minns helt fel, förstod jag ingenting. Allt som hände var som taget från en film. Själv arbetade jag inom rättspsykiatrin och visste exakt hur jag skulle göra inom mitt arbete, men hade inte en aning hur jag skulle "ta" min bror. Jag blev stel och mitt tänk var hela tiden säkerhet. Det tog många år eller jag känner så än i dag att jag har förlorat min bror. Jag har många gånger ångest för att jag kanske inte finns där varje dag, att jag besöker honom för lite, rädslan finns hela tiden för att han ska tro att jag struntar i honom. Det gör jag inte. Jag måste ändå säga att jag är glad att han bor på ett "hem" som han är lugn och trivs med. Saknaden efter min "riktiga" bror är stor, men jag har accepterat att situationen är så här, och så länge han har det bra kan jag också må bra.
  
 

Min bror som har schizofreni (del 2)

Min bror var tretton år gammal när han fick en psykos. Den bästa och svåraste åldern.
 
Inlåst
Min bror blev skickad till sluten vården i Linköping, han blev tvångsomhändertagen. Han satt där i sex månader för att sedan dra vidare till både Bollnäs och Borlänge, och några öppenvårdshem lite här och där. Han blev tungt medicinerad. Han fick diagnoserna schizofreni och autism. Han försvann från mig och familjen, han försvann in i någon annan värld och det var många år som vi inte hade kontakt.
 
Familjen
Vi i familjen tog det självklart hårt. Vi klandra oss själva att det var vårat fel att han blev så sjuk. Till viss del kanske det är så. Min mor hade det extra jobbigt då min bror var väldigt fäst vid henne. Min far grävde ned sig på sitt håll, men det var en period då min far var drogfri i flera år faktiskt, men sedan eskalerade det igen. Jag fick det tufft då det kändes som min bror hade dött, ja för mig blev det så. Vi stod varandra nära, även om det är fem år mellan oss har vi haft någon telepatisk kraft mellan oss. När han försvann så kändes det. Jag kunde nästan känna hans ilska och sorg. Jag tog avstånd från psykenheter och fick en distans till min bror, för hade jag inte gjort så hade jag själv inte levt i dag. Min tanke var också att han fick ju bra hjälp och jag kunde vara trygg i det.
 
Jag kunde hälsa på min bror i bland, för att visa att jag fanns, men det slutade alltid med våldsamheter. Jag vet att hans ilska och allt inte var han, men att gå och vara rädd för sin egen bror var heller inte kul, jag var där för hans skull och i hans läge förstod han inte de. När han blev våldsam så gick det jätte fort, jag hann inte parera mig och ville jag göra det, om någon slår mot mig så blir det att jag kanske tar ett grepp eller försöker hoppa undan och lugna ned personen, men här kunde jag inte bara hoppa in och ta ett grepp på min egna bror, jag fick ta emot slagen och svälja dem helt enkelt, innan personalen ingrep. Bara det blev ett sår liksom. Jag visste att det var diagnosen som styrde honom men jag fixade inte det. Att jobba med andra som har problem är enkelt för mig, men att försöka vara proffs och hantera min bror som är det närmaste jag har var ingen lätt match.
 
Det finns så många tragiska saker i hela hans historia som gör mig arg, hur han har blivit bollad mellan olika boenden, suttit och väntat på att få komma in på ett boenden tack vare hans unga ålder, för dem har åldersgräns på boendena, och min bror var så pass sjuk att dem inte visste vart dem skulle placera honom. Han var försökskanin för alla möjliga tunga mediciner. Ett evigt flackande med allt. Han var extremt våldsam så i bland kunde vi vänta på samtal om att han hade gjort någon illa eller sig själv, att han var på rymmen eller låg bältad.
 
 
Bilden är lånad från nätet

Idag bor min bror
På världens bästa gruppboende ute i skogen. Han har ett eget hus med dygnet runt personal. Jag älskar personalen. Vilka underbara människor. I början när han kom dit var det lite oroligt men han lugna ned sig och har inte varit våldsam eller något sedan han kom dit. Jätte skönt och ett gott tecken på att han trivs. Vi i familjen kan äntligen andas ut. Jag är god man för honom och fixar med allt han inte är kapabel till. Jag har ett bra samarbete med personalen. Hela familjen har det. Efter alla omständigheter har min bror det bra, vi i familjen kan vara lugna men sorgen i våra hjärtan att det blev såhär för honom kommer aldrig att försvinna.
 
Bilden är lånad från nätet

Min bror som har schizofreni (del 1)

Historian om min bror och hans diagnos är lång och väldigt tragisk. Den är sorlig och jag har än i dag svårt att förstå att han liksom försvann. Det jag menar med försvann är att han gav upp verkligheten. Denna diagnos har många gånger gjort mig rädd eftersom min brors resa slutade så tragiskt.
 
Min brors resa
Vi båda är uppväxta i samma familj. Det skiljer fem år mellan mig och min bror. Min bror var en helt vanlig liten grabb, väldigt glad och positiv med vissa svårigheter i skolan. Han har aldrig testat droger, alkohol eller något annat. Hans största intressen var att spela tv och dataspel.
 
Något hände. Det första jag reagerade på var att han isolerade sig mer och mer. Han fick svåra sömnproblem, han sov nästan aldrig, han bara satt vid sin dator och det var det viktigaste i hans liv. Han slutade att umgås med klasskamrater och ville inte gå till skolan.
 
En dag, en tidig morgon står min bror i dörröppningen till mina föräldrars sovrum med en kniv i handen. Han lyckades hugga nere vid fars fötter, som tur var blev min far inte träffad. På något sett får mor och jag tag i honom, och vi alla står där och undrar vad som nyss hände. Min mor tog bort kniven och där står min bror och undrar vad han hade gjort. Det slutade med att mor och far fick åka till E-tunas psykakut och jag gick till skolan. Efter den dagen fick jag inte se min bror på flera år, något jag i och för sig bestämde lite själv.
 
Det som hände var att han fick en psykos, av för lite sömn? Mycket tankar?  Vem vet vad han har haft i sina tankar. Han har aldrig tagit droger eller haft ett härjat liv, förutom det härjade familjeliv vi kommer i från, var det orsaken? Hur kan en "normal" grabb i tonåren helt plötsligt få en psykos?
 
Han blev bollad mellan olika hem, sjukhus, tvångsintag i hela Sverige, utan resultat. Han liksom försvann. Han blev en annan person och klarade inte av vardagen alls, inte ens att föra en konversation. Han blev extremt aggressiv och farlig. Från att vara glad och påhittig till att bli helt opålitlig och arg.
 
Min bror var farlig. Nu fick jag passa min rygg, titta efter närmaste flyktväg, vara på hel spänn och tänka mig för vad jag sa. Hur kunde det bli så här?
 
För att jag själv skulle orka och klara av min egen vardag var jag tvungen att ha distans till honom, jag vet det låter helt galet. Grejen var den att jag i samma tid arbetade inom rättspsykiatrin och jag kände att jag inte stod ut en dag till.
 
Hur blev min familjs liv efter detta? Och hur har min bror det, det kommer jag att ta upp i nästa inlägg.
 

Bilden är lånad från nätet