Livrädd (ADHD och medicinering)

A men tjena. Hur börjar man egentligen ett inlägg? Känns tjatigt med samma a men tjena, hejsan och allt var det är.
 
Nu till min starka sida att komma till skott med vad jag ska skriva om 😂. 
 
Ni som följt mig, vet säkert hur anti medicin jag är, men jag måste ändå säga att jag bråttas med tanken på att det kanske kan hjälpa mig bara jag "hittar rätt", och det är just det. Att vara en försökskanin tills det kanske fungerar, på vägen dit ger jag upp. Oftast har det varit för att biverkningarna har tagit över och hur värt är det då? 
 
Nu är jag medveten om att medicin inte gör mirakel, men det skulle vara så skönt att slippa vara uppe i varv när jag inte "borde". Värst är det när jag ska fokusera jag tar verkligen in allt runt i kring mig, jag hör och ser allt, hur sunt är det? Kvällarna suger hårdast då jag är helt slut men kan inte varva ned, jag tänker jag borde sova nu, blir as stressad och så går det verkligen inte.
 
Hur som haver, jag är livrädd för medicin, adhd medicin alltså, samtidigt som jag faktiskt vill ge det en chans till. Är det någon med adhd som medicineras och kan ge tips? Eller ni behöver ju inte ha något utan kanske kan tipsa ändå? 

Problem, motgångar och ADHD

Hej mina sockertoppar.
 
Som ni vet har jag skrivit tidigare om det här med styrka och svaghet, för att orka och kunna vara stark måste man också kunna vara svag. Jag är inte den personen som gärna erkänner eller skyltar med att jag mår dåligt, vilket är idiotiskt. Jag har ett positivt tankesätt och när jag i bland dalar och inte har det så känner jag inte igen mig själv, alltså har jag svårt att acceptera när jag mår skit.
 
I nästan 2 månader har jag varit omringad av problem. Min semester blev en ända stor stress, press och fixande, vilket har resulterat i dålig sömn, kost, magproblem. I bland kan jag undra hur jag orkar leva mitt liv, många gånger får jag också leva andras liv, vilket tär på mig. Jag är fruktansvärt känslig för negativa människor, och nu har jag hamnat där själv. Man mår ju inte bättre av att vara negativ, lätare sagt än gjort.
 
Mycket motgångar och ADHD går inte hand i hand. Jag blir jätte stressad av att ha för mycket runt mig och när mina rutiner rubbas så blir det inte bra. Följer jag inte min dag enligt schema blir det kaos i huvudet. Jag måste ha ordning och reda. Jag lever ett "kalenderliv" och med påminnelser från min telefon på saker jag ska göra, inbokade möten osv så fungerar det bra.
 
Min ADHD drar jag nytta av men det finns vissa dagar jag önskar att jag inte hade haft den. Vad jag har fått höra på senare tid så går tydligen depression och ADHD hand i hand, det fick mig då att fundera på om det är det jag går in i när jag dalar nedåt, då jag inte vill eller kan göra något. Då vissa dagar är så mörka att jag bara vill sova bort dagen. Jag trodde nämligen det var min ADHD, så med andra ord kanske jag har en depression som ligger och gror också. Suck. Jag har ju bara kört på och trott att "sån" här är väl jag, bara att leva med det, men har jag en depression också känns det ganska allvarligt. Här har jag gått i min bubbla och bara tänkt aja det är lite fel på mig i bland, skit i det, jag tar mig upp någon gång.
 
Nu blev det en hel del goja, men det kändes skönt att få skriva av sig lite.
 
Hur mår ni? 
 
 

Tankar kring min ADHD

Så fort jag föddes och blev medveten om min verklighet förstod jag att jag inte var som alla andra, jag fick också höra det, näst intill varje dag. Att vara så glad som jag var det var konstigt, att jag gillade "typiska" pojklekar var också konstigt, att jag inte kunde sitta stilla och hade en sådan energi var super konstigt. Som tjej beter man sig inte så. Det är några av dem sakerna jag fick höra som barn, dock inte av min familj utan lärare och andra personer.
 
Jag var medveten att min familj inte var som alla andra. Jag var medveten om att jag inte var som alla andra, och jag mådde fruktansvärt dåligt av det. Min högsta önskan var att få vara en i mängden, som kunde sitta stilla och ta order av alla. Men så var det inte. Jag har blivit lärd att man ska respektera alla människor vilket jag gör, men jag har aldrig känt att någon har resekterat mig för den jag är.
 
Mina tankar förr var väldigt tuffa jag tänkte alltid på varför jag var som jag var och kunde inte hitta ett svar. Jag fick klagomål från framför allt lärare att det inte var accepterat att vara som jag var, men ingen aggerade? Antingen var det okunskapen om att ADHD fanns, eller så struntade dem i det, vad vet jag.
 
På äldre dagar när jag fick min diagnos blev jag ändå misstänksam över om dem hade rätt, dem kanske har felbedömt mig. Mina tankar kom som att jag är ju "frisk", det är väl inget fel på mig. Jag kan ofta glömma bort mina svårigheter jag hade som barn och hur tufft jag hade det, i framför allt skolan. Jag har kämpat gärnet för att klara det, och jag gjorde det men det tog lite längre tid. Men hade jag fått rätt hjälp från början så hade säkert mitt liv och pluggande sett annorlunda ut.
 
Jag är ändå glad att jag fick diagnosen för många frågetecken är borta, men min känsla av att vara annorlunda och som sattes på mig som barn kommer alltid att finnas med mig. På gott och ont.
 
Har ni några jobbiga minnen från skolålern?