Barn i en dysfunktionell familj (del 2)

Det föräldrar inte tror eller vill förstå, trots barns brist på att tala eller göra sig förstådd så förstår barn, inte genom ord utan kroppsspråk. Man läser av "situationer".
Barn kanske inte pratar och kommunicerar, det som händer är att man är tyst och man iakttar.
 
Skammen i det hela är väl att man inte får eller bör prata illa om sina föräldrar för som jag skrev i mitt tidigare inlägg står man i en tacksamhetsskuld att man finns. Att prata illa om sin far är okey men att prata illa om den person som fött än är tabu. Och hur ofta får man inte höra att det är ju trots allt dina föräldrar, dom gör sitt bästa. 
 
Ska en utomstående person tala om för mig att mina föräldrar har gjort sitt bästa? Min fråga är, har dom? Har dom verkligen gjort sitt bästa. Genom att ena väljer att knarka bort sina barns uppväxt och den andra väljer att acceptera att ansvar inte finns? Är det verkligen att man har gjort sitt bästa? Svaret från mig blir nej.
 
Vuxna personer väljer att inte ta sitt ansvar, vart hamnar ansvaret? Jo hos barnet som knappt vet vad ansvar betyder.

Barn i en dysfunktionell familj (del 1)

Ja nu kommer mina jobbiga och tuffa inlägg. Barn i en icke fungerande familj är något ämne jag verkligen brinner för, då jag vet att många lever i sådana familjer, och jag vet också hur tufft det är på ALLA plan.
 
Barn väljer inte sina föräldrar, men vi får ändå höra att vi ska vara tacksamma att vi finns, det är ju tack vare dom som jag finns. Hur kan barn vara tacksamma över den missär dom får befinna sig i? Ni ska ju inte tro att jag tänkte att jag var glad att jag fanns när jag var liten, snarare blev jag illa tvingad till att bli vuxen fort och tankarna blev då varför valde mina föräldrar att skaffa mig? Klart barn och jag som växte upp i detta såg en annan sida av en så kallad familj.
 
Tankarna om att ska det verkligen vara såhär var något jag fick bråttas med varje dag och varje timma. Jag såg hur andra barn hade det i sina familjer, det fick mig inte att tänka på annat, utan återigen kom frågan i mitt huvud ska det verkligen vara såhär. 
 
Det som förföljer mig än idag är varför man väljer att skaffa barn när man inte klarar av att ta hand om sig själv? Blir den där jobbiga relationen med otroheter, lögner och droger bättre av att skaffa ett barn? Frågar ni mig så nej. Barn är inte som ett klädesplagg då man när man blir lite trött på det kan hänga undan plagget, lämna tillbaka det eller till och med kan strunta i det. Barn är väl inget impuls köp. 
 
Jag är trött på att barn får ta den skadan som föräldrar orsakar, för tro mig barn i en dysfunktionell familj tar skada. Och den skadan får barnet ta anvar för i resten av sitt liv.

Kaos i mitt liv (del 2 hemlös)

En dag efter skolan ville min mor prata med mig. Hon talar då om för mig att vi kommer att bli vräkta och hon visste inte hur vi skulle lösa det. Vi?
 
Min mor, bror och jag levde ensamma en period, min mor levde då på socialbidrag, medan far inte bodde så långt i från oss i en etta med fast inkomst. Min far betalade inte underhåll, det struntade han i, det han betalade var våran fasta hemtelefon. Min far stod skriven hos sin syster innan han fick lägenhet, men dumskaftet ändrade aldrig adressen för han menade på att det spelade ingen roll, för hans plan var att säga upp sin lägenhet så att vi kunde bli en familj igen. Hans plan var det.
 
Myndigheterna hade tydligen fått ett bra tips och hade ett vittne på att min far tydligen bodde hos oss. Det blev en tvist, och under tiden i väntan på rättegång, drog försäkringskassan och socialen in mors pengar så att hon inte kunde betala hyran. Min mor försökte med allt men blev nobbad överallt, det socialen talade om för min mor var att hon kunde bo på ett härbärge, och barnen, alltså jag och min bror skulle bli fosterhemsplacerade.
 
I det läget tänkte jag bara på hur jag skulle göra. Jag kunde ju alltid fixa min situation, men ville självklart inte lämna min bror i sticket. Mina dagar bestod av att planera, hur ska jag lösa detta. Återigen kunde jag inte fokusera i skolan. Jag var så rädd och ledsen, ni anar inte. Jag tror jag var 12 år när detta hände, och min bror 7 år. Jag tänkte, så länge vi slipper att bo på gatan så skiter jag i vart vi hamnar, bara jag och min bror hamnar på samma ställe. Jag trodde faktiskt inte detta var sant, mina tankar om att inte ha en bostad gjorde mig helt förtvivlad, hur fasen ska mitt liv sluta egentligen? Jag har aldrig varit troende men tro mig, jag bad till gud varje dag, varje kväll. Jag grät mig själv till söms varje natt i flera månader. Då var jag inte så kartig kan jag tala om. Men det som inte dödar, härdar har jag hört.
 
Räddningen blev min far. Eller räddning och räddning. Hade han varit smart hade han sagt upp sin lägenhet i det läget och flyttat över till oss, vilket dem ändå blev anklagade för, det vill säga att dem bodde i hop. Nej nej, min far lät mors hyror stiga, han kunde väl ha betalat hyrorna, det hade han fasen råd med, men det gjorde han inte. Hans lösning blev att mor blev vräkningshotad och fick flera hyresskulder, som också resulterade i att hon inte kunde få någon ny lägenhet, tre månaders uppsägning är det alltid, den tiden bodde vi kvar. Efter flera månader med ångest och oro, planering och allt vad jag styrde med, får jag veta att vi skulle flytta hem till far. Fyra personer i en etta blev det.
 
Jag är ändå glad att det löste sig, vi blev aldrig hemlösa, tack och lov. Det var nära ögat, och den oron och ångesten är det sjukaste jag har känt.
 
Nu kunde jag pusta ut, trodde jag. När fasen ska skiten ta slut.