Barn i en dysfunktionell familj (del 2)

Det föräldrar inte tror eller vill förstå, trots barns brist på att tala eller göra sig förstådd så förstår barn, inte genom ord utan kroppsspråk. Man läser av "situationer".
Barn kanske inte pratar och kommunicerar, det som händer är att man är tyst och man iakttar.
 
Skammen i det hela är väl att man inte får eller bör prata illa om sina föräldrar för som jag skrev i mitt tidigare inlägg står man i en tacksamhets skull att man finns. Att prata illa om sin far är okey men att prata illa om den person som fött än är tabu. Och hur ofta får man inte höra att det är ju trots allt dina föräldrar, dom gör sitt bästa. 
 
Ska en utomstående person tala om för mig att mina föräldrar har gjort sitt bästa? Min fråga är, har dom? Har dom verkligen gjort sitt bästa. Genom att ena väljer att knarka bort sina barns uppväxt och den andra väljer att acceptera att ansvar inte finns? Är det verkligen att man har gjort sitt bästa? Svaret från mig blir nej.
 
Vuxna personer väljer att inte ta sitt ansvar, vart hamnar ansvaret? Jo hos barnet som knappt vet vad ansvar betyder.

Barn i en dysfunktionell familj (del 1)

Ja nu kommer mina jobbiga och tuffa inlägg. Barn i en icke fungerande familj är något ämne jag verkligen brinner för, då jag vet att många lever i sådana familjer, och jag vet också hur tufft det är på ALLA plan.
 
Barn väljer inte sina föräldrar, men vi får ändå höra att vi ska vara tacksamma att vi finns, det är ju tack vare dom som jag finns. Hur kan barn vara tacksamma över den missär dom får befinna sig i? Ni ska ju inte tro att jag tänkte att jag var glad att jag fanns när jag var liten, snarare blev jag illa tvingad till att bli vuxen fort och tankarna blev då varför valde mina föräldrar att skaffa mig? Klart barn och jag som växte upp i detta såg en annan sida av en så kallad familj.
 
Tankarna om att ska det verkligen vara såhär var något jag fick bråttas med varje dag och varje timma. Jag såg hur andra barn hade det i sina familjer, det fick mig inte att tänka på annat, utan återigen kom frågan i mitt huvud ska det verkligen vara såhär. 
 
Det som förföljer mig än idag är varför man väljer att skaffa barn när man inte klarar av att ta hand om sig själv? Blir den där jobbiga relationen med otroheter, lögner och droger bättre av att skaffa ett barn? Frågar ni mig så nej. Barn är inte som ett klädesplagg då man när man blir lite trött på det kan hänga undan plagget, lämna tillbaka det eller till och med kan strunta i det. Barn är väl inget impuls köp. 
 
Jag är trött på att barn får ta den skadan som föräldrar orsakar, för tro mig barn i en dysfunktionell familj tar skada. Och den skadan får barnet ta anvar för i resten av sitt liv.