Jag har många gånger tänkt på att vända min far ryggen. Jag har nog inga problem att göra det om jag skulle vilja, viljan finns inte där, vilket kanske är konstigt.  

  Jag har kontrollbehov och vill gärna ha koll på läget. Jag tror heller inte att jag skulle må bättre av att klippa "banden" med honom, band som vi egentligen inte har men i alla fall. Jag vet att den tiden snart kommer att komma, då han inte finns alls i livet, för tyvärr kommer han att dö i drogerna, det är jag medveten om. Skulle jag må bättre av att vara arg på honom och klippa bandet till honom för att sedan få ett besked att han är död? Nej jag tror inte det. Många gånger kan jag känna att han lika gärna kan dö, för att det känns som att det är det ända som skulle få stopp på allas lidande. Jag vet det låter hemskt, och jag kräver inte att ni som har en fullt "normal" familj ska förstå. Om jag väljer att inte förlåta är en sak och den kan jag stå för, men att vända min familj ryggen och sedan få ett dödsbesked är inget jag skulle klara av att ha på mitt samvete.

 

Det är inte roligt att jämt känna en oro för honom vart är han i dag? Är han på stan och lever rövare? Sitter han häktad? Ligger han på golvet hemma, vilket tillstånd är han i idag. En ständig oro helt enkelt.

 

Det är inte bara skit att vara dotter till min far. Han är väldigt rolig, värsta humorn och det jag ändå tycker är bra med min far är att han alltid är ärlig. Han kan låta hård i bland men inget av det han säger brukar vara osanning. Han är väldigt allmänbildad och smart, vilket gör det mer förvirrande för mig. Hur kan han slänga bort så många talanger och sitt liv på skit. Han som har lärt mig hur man ska vara, bete sig och göra rätt för sig. Det går liksom inte ihop.

 

Jag ser inte min far som min far, för han har inte varit en "typisk" far. Jag ser honom mer som en avlägsen vän.