Att vara dotter till en far som är narkoman (del 1)

Ni som inte har läst mina tidigare inlägg om min far som är narkoman, bör kanske göra det innan ni läser detta.
 
Att vara dotter till en far som är narkoman är ingen dans på rosor. Jag har skrivit mycket om min far och hans beteende, men hur mår jag kanske ni tänker? Det går som alltid och som för alla andra, upp och ned.
 
Det här med att förlåta/bli av med hatet är något jag har jobbat på i hela mitt liv. Jag skulle väl inte säga att jag hatar någon, där emot är jag besviken och väldigt sårad, och tyvärr är det inget jag kan skaka av mig på en natt. Att ständigt få nya sår och inte få en chans eller hinna att smälta gammalt innan något nytt händer, gör det svårt för mig att bearbeta det. Det är ju skillnad om någon har gjort mig illa en gång för 10 år sedan, det kan jag förlåta och givetvis gå vidare i från, men att som i mitt fall aldrig se en förändring i min far, att han ställer till med nya sår och har gjort det i snart 31 år, blir svårt. Känns inte som att det finns något slut.
 
Jag vill absolut inte gå och vara besviken resten av mitt liv, men hur gör man om man blir sårad varje dag i 31 år? Den ni.
 
När jag väl tänker att mitt liv är fint, jag mår bra, så är det alltid något i min familj som triggar mig. Det dras automatiskt upp gamla sår. Nackdelen med mig är att jag har ett jäkla minne när det gäller att ha blivit huggen i ryggen.
 
Jag minns händelser från när jag var en liten flicka som stod ensam på skolgården och väntade in om någon i min familj skulle hämta upp mig, vilket aldrig hände, inte denna gång heller. Att få sitta utelåst och vänta på att få komma in, i mitt så kallade egna hem, att bli påtvingad att gå till skolan trots hög feber, utfrysning och mobbning. Att stå där ensam på min student för att mina föräldrar tog ett beslut att strunta i mig, inte vara delaktiga på min största dag i mitt liv. Hur förlåter man sådant? Hur förlåter man att nära personer till min familj dör som flugor i droger och min far fortsätter med droger? När jag kommer på besök får jag ett kallt hej och sedan piper han i väg, stänger in sig i vardagsrummet och skiter fullständigt i mig. Inte ens en fråga hur mår du? Hur går det för dig? Behöver du hjälp med något? I stället om nu min far råkar vara pratsugen, får jag alltid ett krav fixa det, gör det, hit och dit.
 
Förr löd jag min far som en liten mus i dag kan han inte bestämma över mig, men min irritation över hur han behandlar mig finns hela tiden. Jag tänker inte gå och hata någon i resten av mitt liv men en sak är jävligt säker att såren som finns i mitt hjärta kommer aldrig att läka och vet ni, det är okey. Ingen kan säga till mig att jag måste förlåta för att det låter fint. Jag förlåter den dagen då det kommer från mitt hjärta, och det får ta sin tid och den tiden kanske aldrig kommer och det är helt okey.

Kommentarer:

1 annelie:

det måste vara jobbigt ..skickar styrkekramar till dig..du är stark a power woman ;) kramis

2 www.nouw.com/annorlunda :

Min syster och jag har helt vänt vår pappa ryggen av skäl som inte ens är lika hemska som dina. Han fyllde inte sina plikter och skyldigheter som förälder när vi var små och inte heller när vi växt upp så som vuxna har vi inte plats för honom i vårt liv. Det handlar inte om hat eller att vi inte förlåter honom. Han har bara inte en plats i vårt liv för det förtjänar han inte. Men det är ett svårt val att göra Kram

3 Milla:

Starkt skrivet. Tack för att du delar med dig!

4 Caroline:

Så starkt av dig att skriva om det i bloggen!!

5 Netti Starby:

Asså jag blir så himla ledsen när jag läser det här som du har tvingats gå igenom. Många kramar från mig <3

6 sandra.:

Till att börja med så vill jag återigen säga hur stark du är.
Det kan inte varit lätt, det är inte lätt. jag kan inte ens föreställa mig hur det kändes för dig att stå där helt själv på din student, och på skolgården, med ett hopp som sen försvann för ingen kom :( Jag förstår att du har svårt att förlåta, gör allt i din egen takt, Kan du inte förlåta vilket jag skulle haft svårt att göra om jag var du, då är det upp till dig. Du har gått igenom så sjukt mycket men ändå står du upp idag på båda benen, och faktiskt kan prata om detta. Vilken stark förebild du är!
Kram på dig!

7 Amanda:

mållös... <3

8 Frida:

Ingen ska behöva gå igenom det du gjort.
Starkt av dig att skriva om det :)

9 CAMILLAESI:

fy vad hemskt :/ Ingen ska behöva gå igenom sånt. </3

10 ♀ Sara Ben's ♀:

Du är väldigt stark du! Och jag menar det då jag skriver det! Väldigt väldigt starkt!

Precis som du säger ska du inte tvinga fram förlåtande bara för att det låter finast, för i sådana här fall handlar det inte om vad som låter finast utan vad som är bäst. Och det bästa är att förlåta i sin egen takt och när man känner att man har förlåtit.

11 Martina:

Så starkt av dig att dela med dig av detta! Jättebra skrivet. Kram

12 Tuva Björnwall:

fy alltså, du är så stark!!

13 Siri |Diabitfit|:

Starkt att dela med dig, tror många kan ta hjälp av det <3

14 Släpp taget. följ flödet:

Ja hur förlåter man det.. Jag är själv uppväxt med en far som är alkoholist och blev elak när han drack.. Otroligt starkt av dig att berätta om det, tror det kan hjälpa många som inte vågar prata om det. Bara känslan av att veta att man inte är ensam är ibland till stor hjälp <3 Kram på dig!

Kommentera här: