Hopplöshet

Att känna hopplöshet är väldigt vanligt, och jag tror många har varit med om den känslan. Varför kommer då denna känsla? I bland vet man inte varför man känner sig nere eller varför man får vissa känslor.
 
För mig kommer den känslan alltid när jag har för mycket att göra, när stressnivån ökar. I detta "tillstånd" sätter jag också orimliga krav, vilket borde uteslutas i dessa stunder. I bland kan jag tänka vad har jag att vara nere för? Jag har inget direkt att vara nere för, men ett stort men här. Hjärnan spelar ett spratt med mig många gånger. När jag har mycket att göra, då jag stressar praktiskt taget i hjäl mig, slår det aldrig fel att det alltid sker något tungt som också borde bearbetas, vilket jag skuffar undan, för att just då pallar jag inte att ta in för mycket. När det har lugnat ned sig kommer då min hopplöshet. Undermedvetet har jag då inte släppt eller bearbetat den sorg när jag hade behövt det.
 
Hur gör man då för att bli av med hopplöshetskänslan? Nu vet inte jag om hopplöshet är samma sak som depression, jag är ingen expert på det, men det som fungerar för mig är att jag tar dagen för vad den är. Är jag inte rolig att ha att göra med så är jag ensam och låter dagen ha sin gång. Jag brukar heller inte gå in så mycket i hopplösheten, det vill säga att tänka jätte illa om mig själv. Jag vänder mina tankar till något positivt. Vet jag att jag är självkritisk går jag kanske inte fram till spegeln och inspekterar mitt ansikte, för givetvis blir det alltid något i stil som att gud nej vilken finne jag har fått, eller shit vad blå jag är under ögonen. Jag vet inte men för mig blir det värre att leta fel, så i detta läge underviker jag saker som kan göra att jag kritiserar mig själv.
 
Jag tycker ett visst tankesätt är klockrent som jag brukar använda mig av och det är, slå inte på någon som redan ligger ned, alla är vi överens om det eller hur? Med andra ord ska man inte slå på sig själv när man ligger ned. Mår man inte bra för stunden så gör man inte det, och man behöver inte alltid vara på topp. Kraven man har på sig själv kan faktiskt vänta några dagar eller veckor.
 
 

Kommentarer:

1 Tuva Björnwall:

bra inlägg!!

2 Piedra:

Tack för titten och kommentaren inne hos mig!

Ett bra och väldigt viktigt inlägg! Jag jobbar med att försöka sluta slå på mig själv när jag redan ligger, men tyvärr hänger det ju ihop med hur man känner sig. Depression och hopplöshet hänger ihop på det viset att är man deprimerad så känner man hopplöshet, men inte nödvändigtvis tvärtom; man kan känna hopplöshet utan att vara deprimerad.
Kram

3 Netti Starby:

Jag känner så väl igen mig i det du beskriver och det är så sant att man inte ska förvärra sin situation genom att göra sig illa när man redan mår dåligt. Jättebra skrivet! Kram

4 Milla:

Så klokt! Måste verkligen ta till mig av rådet att det är ok att inte alltid vara på topp..!

5 trisiaa:

SÅ bra skrivet :D

6 CamillaEsi:

bra inlägg!! Jag brukar känna likadant ibland och det är verkligen så hemskt :/ Men du ger bra tips på hur man blir av med känslan

Kram<3

7 Natalie Honkonen:

Vilket bra inlägg! Kramar

8 Evahle - en blogg om psykisk hälsa:

Bra inlägg! Den där känslan är verkligen jobbig och jag får den titt som tätt faktiskt.

9 LIL' BABUSTYLE - Chronic pain warrior:

Ännu ett riktigt bra inlägg! Har den där känslan väldigt ofta...

10 annelie:

så sant ditt inlägg känner igen mig...men vilken fin bild på dig ;) kramis

11 Siri |Diabitfit|:

Det där tankesättet är verkligen värt att tänka på i sådana hopplöshetssituationer!

12 Ljuva Julia:

Jag känner också hopplöshet i samband med stress. Men det blir bättre från och med idag typ.

13 Emelie Andersson:

Det har nog alla känt någon gång, det är ganska lätt att göra det och speciellt vid stress så det känns som allt blir dåligt ;)

sv: Ja jag älskar verkligen adidas :)

14 MADDISENJ.SE:

Hopplöshet är nog något alla känner någon gång i livet tyvärr. Inte minst när man är stressad och har för mycket omkring sig. Kram

15 Gabriella:

Bra inlägg fina du! Kram

Kommentera här: