Att känna sig stark eller att vara stark är två olika saker. Det finns dem dagar jag känner mig stark men agerar svagt, då jag kanske rättar mig efter andra utan att jag vill det, för att jag vill "ställa" upp.

 

Jag visar nästan aldrig mina svaga sidor, för att jag skäms, jag är ju den starka tjejen som alla ser mig som. När jag väl vågar visa mina svaga sidor så blir jag ofta bemött med att jag fixar detta för det gör jag alltid. Det är många gånger inte kul att höra. Självklart ser jag alltid till att fixa mina saker även om det ibland tar emot eller att det är tufft, men att få höra att jag alltid fixar allt för det gör jag jämt, blir som en press på mig, för innerst inne kanske jag känner att jag verkligen inte gör det. Jag är ingen person som kanske gråter över varje händelse som sker, men det betyder inte att jag inte tycker att saker är tuffa.

 

Även en stark person har sina svaga sidor. Jag föddes inte stark, jag fomades till att bli det eftersom jag tvingades in i situationer som jag var tvungen att vara stark i, för hade jag inte varit det så hade jag inte suttit här. Resan där emellan är ju ínte styrka rakt i genom, många dagar med blod, svett och tårar.