Terapi är enligt mig något som är super bra oavsett om man lider av sin verklighet eller inte. Jag tycker man växer som person av terapi. Det är inget att skämmas över. Det är inget konstigt att gå i terapi.

 

Jag blev satt på BUP när jag var liten och vilken hemsk känsla det var. Jag fick inget bra bemötande och i den åldern förstod jag inte ens vad jag gjorde där. En sak jag har tänt på, på äldre dagar är, hur man kan sätta barn och ungdomar  i terapi tillsammans med sina föräldrar? Nu vet jag inte hur det är i dag, men då gjorde dem så. Hur tänkte dem? Det jag led av var ju min familjesituation och inte fasen sitter jag där och beklagar mig framför mina föräldrar, asså det gör man inte som barn. Man skyddar dem gärna in i döden, tyvärr många gånger.

 

På senare tid, eller när jag blev äldre gav jag terapi en chans, och jag ångrar inte en sekund att jag började. Jag har gått i terapi i över 10 år och jag skämms absolut inte över det. Allt man har i sin ryggsäck kommer förr eller senare att träda fram, så mitt tankesätt har varit att jag inte kan fly från vissa saker. Att försöka ta tag i dem direkt gör att man mår väldigt bra och inte minst är det gött för själen.

 

Vad tycker ni om terapi?