Att vara dotter till en far som är narkoman (del 5)

Jag fick två frågor som jag tyckte var bra och tänkte därför ta upp dem här.
 
Den ena frågan var hur min mor hanterar min far, om hon gör som mig?
Jag och min mor har många likheter men vi är långt i från lika, jag skulle nog ändå vilja säga att jag är mer lik min far på många punkter. Min mor hanterar min far på ett lugnt sätt, i bland kan jag nästan bli irriterad på hur lugn hon kan vara. Hon hanterar honom med ett undvikande av diskussioner och gör ingen big deal av något, hon nästan ber om ursäkt för att hon existerar, håller med min far och servar honom så han är nöjd.
Jag där emot har ett hett temperament och hanterar ibland min far med ilska, jag kan vara rätt dryg och spydig.
 
Såhär kan det se ut i bland när jag kommer på besök, far kommer ut i köket och kollar om det finns något att äta i kyl och skafferi, han hittar inget, är sur och går in i vardagsrummet för att sedan ropa på min mor att hon ska komma in med ett glas vatten med is, göra en macka, ja det kan vara vad som helst han ropar om. Mor i sin tur vill inte skapa något tjafs för det är det hon tror att det kommer att bli så hon gör som han säger, och jag märker att hon blir sur, men säger inget. Hon sväljer allt vilket också leder till att hon blir bitter inom sig.
 
Jag blir som alltid i sådana lägen förbannad, på både henne och honom. Jag brukar skrika på honom att han kan hämta sina jävla grejer själv, att han har två ben så res på röven och gör det själv. Ja då brukar min far faktiskt göra det själv, sen säger jag till min mor att hon inte behöver göra det. Låt bli, men på något sett kan hon inte det. Lite komplicerat och invecklat det här.
 
Min mor är bra på att ta min far när han är hysterisk, då är jag mindre bra etersom jag reagerar med ett utbrott och det blir sällan bra. Mor och jag hanterar honom på olika sett helt enkelt.
 
Den andra frågan var hur jag mår i allt detta?
Jag mår bra idag, även om jag är besviken. Jag fokuserar mer på det jag har en inte har. Som sagt det var värre förr, när jag var liten, då jag inte ens förstod att jag hade en far, och det var väl då jag hade behövt en. Idag klarar jag mig bra. Jag har min mor som är den ända i familjen jag har, och jag är glad för att jag har någon.

Kommentarer:

1 Bambi:

Men någonstans måste ju frånvaron ändå vara jobbig? Det är lite så jag känner i alla fall. Pappas känslomässiga frånvaro under min uppväxt har påverkat stora delar av både mig och mitt liv. Känner hur något liksom saknas även om jag har underbara kvinnor i mitt liv. Mamma och Mormor.

Svar: Klart att den har påverkat mig, men inte på samma sätt i dag =). Vad kul att du delar med dig av dina saker till mig också =). Kramis
Polly

2 annelie:

intressant och veta skickar dig en styrke kram och va det känns bra att jag fick svar på frågan jag ställde dig hur du mår i allt det för det är något som gnager på min insida....jag tänker på dig ska du veta tycker du verkar vara en vettig klok och vis tjej på alla sätt. kramis på dig vännen ... ps glöm inte du är inte ensam!ds

3 Netti Starby:

Jag har också undrat dessa frågor och vad kul att du skrev svar på dem. Mycket intressant läsning! Kram

4 Anonym:

Kan säga min pappa missbruka inte men jobbar narkoman o sov oftast i bilen med. Så min pappa va där men frånvarande och den enorma saknaden jag hade o va pappas tjej o när han lämna mig hela världen rasa för mig..önskar ibland att han hade dragit för gott för lättare o hantera än att människan finns men inte närvaro liksom. Kram gumman/ pega.

Www.pegelin.blogg.se

Svar: Jag förstår din känsla. Så kan jag känna många gånger. Måste ha varit jobbigt för dig också? Kramis fin
Polly

5 Caroline:

Låter som en riktigt jobbig situation :( starkt av dig att ta upp det i bloggen!! Kan nog vara fler som känner igen sig..

6 Misstossequeen:

Styrke kram <3

Svar: Vad snällt av dig ;)

7 sandra.:

Kul att du tog upp min fråga och då förstår jag hur läget ligger till med just detta. Att ni hanterar honom på olika sätt osv, Jag förstår att du blir irriterad när du märker hur din pappa"kör" med din mamma alltså ber henne o hämta saker osv, Och förstår att du inte kan hålla tyst då. <3 kram vännen,

8 Tilda Barkselius:

Förstår att du känner dig irriterad, skulle jag nog också blivit. Men jag tror det är bra att du och din mamma hanterar honom på olika sätt, ni ska säkert ta lärdom av varandra <3

9 Ann:

Snor Bambis formulering om känslomässig frånvaro. Min pappa var både fysiskt och känslomässigt frånvarande. Vi var hos honom varannan vecka tills vi fyllde tolv och fick välja själva. Han var mer som en äldre bekant och var ingen föräldrafigur. Det går inte att få honom att förstå att han gjort fel i det här idag. Han är tydligt sårad för att vi inte vill vara en del av hans liv. Jag pratar med honom i telefonen kanske en gång om året. Min syster inte alls. Jag tycker du hanterar situationen med din pappa på ett beundransvärt sätt. Om jag fick se min mor serva min far på det där sättet förbehållningslöst och utan protest skulle jag inte stå ut. Jag skulle göra något så dumt som att kräva att hon skulle lämna honom för att jag inte skulle säga upp kontakten med henne.

Kommentera här: