Att vara dotter till en far som är narkoman (del 7)

Det är rent ut sagt förjävligt att vara dotter till en missbrukare, inte jämt men majoriteten av tiden är det ett helvete.
 
Efter allt som har hänt den senaste tiden har jag varit allmänt bitter på livet, eller snarare min familj, ibland undrar jag vilken familj. Jag är egenligen inte dottern i familjen utan mamman i den.
 
Min far har aldrig kunnat köra med mig, ialla fall inte efter tonåren. Han vet att jag ser i genom hans lögner och manipulation. Efter hans stora psykos och hysteriska anfall vände han och blev som en bebis igen, och då ska man stå där med öppna armar som om ingenting har hänt, det fungerar liksom inte för mig, men jag höll masken ett tag eftersom jag inte ville ha mer liv och var rädd om min mor. Jag vet låter helt sinnes stört. Så är det att vara medberoende.
 
Helt plötsligt blev min far aktiv och bjöd in sig själv till mig nästan varje dag, eftersom min mor bor hos mig ett tag till. Min far pratade aldrig direkt till mig, ville inte titta mig i ögonen heller när han pratade om att han nu ska bli ren, hur många gånger tror ni jag har hört det, för mig går det ut och in lika fort. Jag kände att hela stämningen var spänd varje gång han kom på besök. Vill då påpeka att min far bara har varit i min lägenhet 3 gånger under 9års tid och nu helt plötsligt varje dag i över en vecka. Inte ska ni tro att han ringde mig och frågade om det var okey, nej för det vågar han inte.
 
En dag efter mitt jobb ringde min far och stod då utanför hos mig och ville komma upp på en fika, jag blev as sur men bjöd upp honom, då fick jag ett utbrott. För första gången frågade han hur det var med mig, jag sa som det var att jag var irriterad. Jag talade om att det är en krystad stämning och förklarade att han aldrig annars har besökt mig och nu helt plötsligt är du här jämt, sen sa jag även att jag är trött på deras skit, och att min mor och far får lösa sina egna problem utanför mitt hem. Jag förklarade också att jag inte mådde alls bra efter allt detta, och hur roligt har det varit att både dragit in polis och socialen och sedan ska man låtsas som om ingenting har hänt.
 
Min far förstod mig, men, ett stor men här, det ända han kunde säga var ja jag vet, ursäkta vadå vet, be för i helvete om ursäkt, ett tack någon gång skulle också värma.
Jag kände mig ändå lättad när jag talade om vad jag tyckte och hur jag ser på saken. Han sa dock att han tyckte det var fel att jag ska behöva vara en mamma åt två vuxna människor. No shit, kom han på det nu, hahaha.
 
Jag är helt slut som artist just nu, och jag vet att saker och ting alltid löser sig. Min far har jag ju släppt för många år sedan, skulle nog snarare säga att jag är mer rädd om min mor. Det är ju hans liv och vad han väljer att göra är upp till honom, så länge han låter mig och min mor vara så kan jag vara lugn.
 
Vi får väl se hur länge han klarar att vara ren från droger, innan han får ett beslut om ett behandlingshem. Så länge får jag njuta av att det inte är livat.
 
Jag och min far år 2011

Kommentarer:

1 Vanessa:

<3

2 Netti Starby:

Så himla tragiskt och hoppas verkligen att han håller det han lovar den här gången. Fast det vet man tyvärr inte fören om en väldigt lång tid med både bevis och behandling. Kram på dig!

3 Anonym:

Va är det din pappa? För att vara säker kan du säga hans namn i min blogg . Kommer inte accepteta kommentaren. Blir chockad nu. All kärlek till dig o mamma för allt ni får vara med om/ pega

4 Natalie Honkonen:

Åhh, tusen kramar till dig!<3

5 Evahle - en blogg om psykisk hälsa:

Väldigt stark text. Kramar i tusen <3

6 CAMILLAESI:

herregud, stackare :/ Du har fått gå igenom så mycket. Jag vill inte vara sån men dina föräldrarna är själviska som verkar skita i hur du mår. Att din pappa kommer på att du inte behöver vara förälder för två personer efter så länge är bara synd :/

Svar: Det är lugnt för det är ju sant hahaha. Go du är, gillar din ärlighet. Kramis
Polly

7 sandra.:

Har läst alla dina inlägg som du skrivit men jag har varit för sjuk för att ens kommentera, Men jag vill börja med att skriva att det är helt sjukt hur mycket som pågår just nu för dig, och att din pappa helt plötsligt börjar komma till dig är ju hur skumt som helst, jag menar om han aldrig gjort det innan, varför nu?! förstår att det är jobbigt med allt. Men du är så grymt stark som delar med dig av detta, Jag hoppas du mår bra annars förutom allt det här, och att det går bra på jobbet, kram fina du <3


Svar: Ja jag har haft en del runt mig, men det löser sig =). Ja du det är helsjukt. Det går bra och jag mår bra, du också? Tack för dina fina ord. Kramis
Polly

8 Amina:

All styrka och kärlek till dig. Jag hoppas att han lyckas den här gången, människor kan ändras, men det är väldigt svårt. Att du delar med dig så öppet är fantastiskt för de som är i liknande situationer, men det viktigaste är du - dela bara det du själv känner att du orkar.

Svar: Tack så hemskt mycket, det värmer. Kramis
Polly

9 Bambi:

Vet att det kanske inte känns som det nu, men satan vad stark du är tjejen. <3 All heder till dig och en massa kramar.

Svar: Tack så mycket tjejen. Jodå jag suger in det hahaha. Kramis
Polly

10 mammansprinsessor:

Vilken fantastisk tjej du är så ärlig o öppen och jag håller mina tummar att det ska gå bra,det du gått igenom ska inget barn behöva göra,kram

Svar: Vad fin du e. Nej det ska man inte, dock kan man inte ändra den saken. Tack för dina fina värmande ord. Kram
Polly

11 LIL' BABUSTYLE - Chronic pain warrior:

Allt sånt här är så himla tragiskt! Ingen ska behöva gå igenom sånt här. Du är så stark och modig som berättar om allt det här, som är så öppen med det. Jag beundrar dig för det.

Svar: Tack så mycket, vilka fina ord, dem värmer. Kram
Polly

12 Amanda CL:

låter väldigt jobbigt allt! Men vad bra att du verkligen sa ifrån!
kram

Svar: Ja det kan behövas i bland. Kram
Polly

13 MADDISENJ.SE:

Usch, det är så starkt av dig att skriva ut det såhär! Kram

Svar: Tack så mycket. Kram
Polly

14 ddianasliv.blogg.se:

Jag beundrar dig så mycket för att du skriver öppet om det och hur du hanterar situationen. Sätter gränser. Jag kommer också från en väldigt kaotisk familj som jag idag inte har någon kontakt alls med och jag vet hur fruktansvärt svårt det kan vara.

Du är fantastisk helt enkelt! Skickar kramar och värme och hoppas att du får lite lugn nu. Ingen ska behöva gå igenom det du gått igenom.

Svar: Vad gullig du är. Tack så mycket det värmer. Tråkigt att höra att du haft ett kaotiskt familjeliv, vi är som sagt inte ensamma om det. Viktigt att ta upp det tycker jag. Kramar
Polly

Kommentera här: