Tack vare mina föräldrar har jag fått gå i terapi i så många år, för att jag har försökt att bli av med mitt agg, det verkar inte fungera kan jag säga, och med lite grädde på moset säger min terapeut något som fick mig upprörd.

 

Terapeuten sa att hon tror att alla föräldrar bryr sig innerst inne, att man älskar sina barn och försöker så gott man kan.

 

När hon sa så till mig så kokade jag av ilska jag vet att hon bara ville mig väl, och som jag tidigare har skrivit är det många terapeuter som inte vet vad dem ska säga till mig, men jag blev vansinnig, rena vilddjuret liksom. Stå inte här och säg att mina föräldrar vill mig väl, och det där med att dem bryr sig inners inne skiter jag fullständigt i om det aldrig visas i handling, enkelt. Seriöst ska jag från att jag föddes bara veta att jag är önskad och där e mellan klara mig själv utan någon som helst kärlek, för att dem innerst inne känner något för mig? Det ska jag alltså veta som nyfödd upp i vuxen ålder. Stopp och belägg terapeut, jag vet att hon vill mig väl, men att säga så till någon som alltid känt sig oönskad var inte direkt ett pepp talk för mig.

 

Efter en snabb tillrättavisning och en grundkurs i omvårdnad/omsorg blev hon tyst.

 

I det hela så är hon också mamma och kunde väl inte i sin vildaste fantasi förstå att man som mor eller far kan bete sig så. Det är klart att hon pratade utifrån hennes mamma hjärta, men i min värld fungerar det inte så, i min värld har jag inte haft varken en mor eller far med dem känslorna.