Jag har mina dagar och vem har inte det?

Vissa dagar kan jag ha full fart,något jag gärna skulle vilja ha varje dag för det mår jag bäst av men tyvärr kliver utmattningen på när jag minst anar det.

När jag har mina hyperaktiva dagar så är det inte så lätt för andra att hänga med och det kan jag förstå. Jag är positiv, glad, sprallig och vill göra allt och jag gör allt på väldigt kort tid. Jag babblar med allt och alla, vill så mycket, känner så mycket. Jag älskar att vara hyperaktiv då jag är som mest kreativ och social. Jag styr och donar och känner att jag har full kontroll över mitt liv. Jag bara älskar känslan av energin jag får. Vart den kommer i från har jag ingen aning om, men när den kliver på är det bara att haka på liksom.

Sen kommer den där förbannade dagen då jag är helt utslagen, den känslan av orkeslöshet när man är bakis, typ så. Den knackar på som ett brev på posten och den kommer oavsett vad. En följd av min hyperaktiva period liksom. Jag vet att känslan kan man inte bli av med och det är bättre att känna än att inte känna något alls, så nej jag flyr den inte, MEN jag har inte lärt mig att acceptera den. Jag är helt slut, det är som att jag måste ha en dags vila från mitt liv, bara stänga av, låsa in mig och vara i fred. Nej jag är inte deppig, men jag har bara ingen lust. Lusten jag har då är att vara ensam. Vill inte prata med någon, vill inte göra särskilt. Så det ska man inte ta personligt om man är min vän, sedan kan jag förstå att det inte är lätt för andra att förstå mig, ni behöver inte det heller men visa lite respekt bara så är jag nöjd.  När jag är ”utmattad” vill jag inte ens vara mig själv, det känns som att jag är fånge i min egna kropp som jag bara vill kliva ur. Mina tankar går, det här är inte jag. Varför kommer dom här j*vla dagarna, jag vill göra något, vad ska jag göra, eh jag skiter i det. Typ så ser det ut. Sen när jag har ”vilat” klart är jag på hugget igen.

Hela jag, mitt humör och mina känslor är en berg och dalbana. Det är som att jag sitter i en vagn, helt ovetande om att jag sitter i den, vagnen åker sakta uppför, där allt är på topp, när vagnen är på toppen är också känslan super härlig och där, just där släpps spärren och jag åker fort som f*n nedför, sedan följer jag bara med, jag sitter i vagnen och undrar när ska den stanna. Jag får bita ihop helt enkelt och stå ut hela vägen. Så är det väl med hela livet, det är en stor resa, en ända stor resa.

Jag är ändå glad för att jag är såhär, konstigt nog, men jag vet heller inget annat. Jag vet hur det är att känna lycka och tar vara på den, jag vet också hur svårt det kan vara i bland och jag tar vara på dem stunderna också. Jag vet vad jag känner, jag vet vad jag vill, trots att jag många dagar blir hindrad i mig själv att göra vissa saker, till slut kommer jag ändå dit jag vill. Jag har en kraft och en oerhörd ork när jag väl är inne i det och det är jag väldigt glad för.

Vilken energi har du?