Min far som är narkoman (del 1)

Först och främst så har jag inte frågat min far om det är okey att jag skriver om honom, men vet du vad pappa, du har aldrig frågat mig om någonting så jag struntar i de.
 
Jag kommer att låta dömande och säkert skit bitter när jag skriver, men det är för att när jag tänker på det så blir jag det.
 
Min far är narkoman, han är missbrukare och det säger väl allt? Min far är elak verbalt, hmm vart kan jag ha fått de i från tro. Många gånger när jag och min far har rykt i hop har han förklarat för mig att jag har haft en bra barndom, att jag inte har haft några problem, vill då påpeka att han menar att bara för att jag inte har blivit misshandlad av mina föräldrar så har jag inte haft några problem. Han jämför sin dåliga barndom med min trots att han aldrig funnits i mitt liv. Det här låter säkert helt sjukt vilket det är, mina föräldrar har levt med varandra i över 30 år, alltså har min far funnits i hemmet, men har han det? Nej det är just det han inte har. Har han funnits i mitt liv och varit delaktig i mitt liv och min utveckling? Nej det har han inte. Brukar beskriva det som att han har varit en vandrande gestalt, en skugga som bara fått mig att trippa på tå.
 
Jag har indirekt levt med en missbrukare i hela mina 30 år och vet ni vad, allt handlar bara om den personen. Själv har jag gått som ett vandrande nervvrak. Att varje dag trippa på tå, att hela tiden göra rätt för sig, att hela tiden känna av läget, när är det läge att göra ditt och datt och säga ditt och datt. Typ aldrig. Det finns aldrig några bra tillfällen när man ska handskas med en narkoman.
 
Hur kan man lägga sina mörka hemligheter på ett barn? Det undrar jag. Vet du ens pappa vad du har orsakat? Jag har levt i en ständig lögn, i dag bor jag ju ensam och behöver inte ta ansvar för honom på samma sett, men när jag var barn fick jag banne mig ta ansvar för allt han gjorde och kände. Varje dag i skolan var jag nervös för vad jag skulle komma hem till, jag ville inte gå hem.  Jag var livrädd för att få frågan av en klasskamrat om vi kunde gå hem till mig. Vad skulle jag svara? Jag byggde upp ett försvar, jag kunde inte avslöja min far, samtidigt som jag inte ville ljuga för min vän. Hur skulle jag kunna förklara för min vän varför min far alltid lät så konstigt, varför han flaxa med armar och ben, och inte minst varför vi aldrig kunde vara hos mig. Jag ljög och hitta på det ena med det andra för att slippa gå hem till mig, jag hade ju ingen aning om hur min far var från dag till dag.
 
Jag är så j*vla arg och ledsen på min far, jag undrar om detta någonsin kommer att gå över. Och varför i hela friden ska jag behöva gå i terapi i hela mitt liv pga en annan människa, borde det inte vara tvärt om?
 
Jag kommer att göra många inlägg om detta då det har påverkat mitt liv så enormt. Vill nog förmedla att alla familjer har något eller någon mörk hemlighet, oavsett om det gäller missbruk, pengar och diagnoser. I en familj med någon som har ett problem påverkar det alla, alla i familjen tar på sig en roll och ett skydd för att överleva.

Kommentarer:

1 Sanna:

Starkt skrivet vännen, jag har också haft en missbrukande pappa, o det ger en ärr för livet.
Han gick bort 2004 och jag har förlåtit honom för det nu, men det tog tid.
Men vi levde också i hemlighet med detta, och det tär på en. Stor Kram

Svar: Tack så hemskt mycket =). Men oj jag beklagar. Jo det är väl så att någon gång måste man förlåta. Mmm sjukt jobbigt och leva i hemlighet
Polly

Kommentera här: