Kaos i mitt liv (del 2 hemlös)

En dag efter skolan ville min mor prata med mig. Hon talar då om för mig att vi kommer att bli vräkta och hon visste inte hur vi skulle lösa det. Vi?
 
Min mor, bror och jag levde ensamma en period, min mor levde då på socialbidrag, medan far inte bodde så långt i från oss i en etta med fast inkomst. Min far betalade inte underhåll, det struntade han i, det han betalade var våran fasta hemtelefon. Min far stod skriven hos sin syster innan han fick lägenhet, men dumskaftet ändrade aldrig adressen för han menade på att det spelade ingen roll, för hans plan var att säga upp sin lägenhet så att vi kunde bli en familj igen. Hans plan var det.
 
Myndigheterna hade tydligen fått ett bra tips och hade ett vittne på att min far tydligen bodde hos oss. Det blev en tvist, och under tiden i väntan på rättegång, drog försäkringskassan och socialen in mors pengar så att hon inte kunde betala hyran. Min mor försökte med allt men blev nobbad överallt, det socialen talade om för min mor var att hon kunde bo på ett härbärge, och barnen, alltså jag och min bror skulle bli fosterhemsplacerade.
 
I det läget tänkte jag bara på hur jag skulle göra. Jag kunde ju alltid fixa min situation, men ville självklart inte lämna min bror i sticket. Mina dagar bestod av att planera, hur ska jag lösa detta. Återigen kunde jag inte fokusera i skolan. Jag var så rädd och ledsen, ni anar inte. Jag tror jag var 12 år när detta hände, och min bror 7 år. Jag tänkte, så länge vi slipper att bo på gatan så skiter jag i vart vi hamnar, bara jag och min bror hamnar på samma ställe. Jag trodde faktiskt inte detta var sant, mina tankar om att inte ha en bostad gjorde mig helt förtvivlad, hur fasen ska mitt liv sluta egentligen? Jag har aldrig varit troende men tro mig, jag bad till gud varje dag, varje kväll. Jag grät mig själv till söms varje natt i flera månader. Då var jag inte så kartig kan jag tala om. Men det som inte dödar, härdar har jag hört.
 
Räddningen blev min far. Eller räddning och räddning. Hade han varit smart hade han sagt upp sin lägenhet i det läget och flyttat över till oss, vilket dem ändå blev anklagade för, det vill säga att dem bodde i hop. Nej nej, min far lät mors hyror stiga, han kunde väl ha betalat hyrorna, det hade han fasen råd med, men det gjorde han inte. Hans lösning blev att mor blev vräkningshotad och fick flera hyresskulder, som också resulterade i att hon inte kunde få någon ny lägenhet, tre månaders uppsägning är det alltid, den tiden bodde vi kvar. Efter flera månader med ångest och oro, planering och allt vad jag styrde med, får jag veta att vi skulle flytta hem till far. Fyra personer i en etta blev det.
 
Jag är ändå glad att det löste sig, vi blev aldrig hemlösa, tack och lov. Det var nära ögat, och den oron och ångesten är det sjukaste jag har känt.
 
Nu kunde jag pusta ut, trodde jag. När fasen ska skiten ta slut.
 

Kommentarer:

1 Erica:

Det värsta jag har varit med om när det har gällt boende har varit att inte kunna känna mig trygg i mitt eget hem och nästan alltid vara spänd och orolig. Jag kan inte ens tänka mig hur detta måste ha varit för dig. :( Du måste vara en stark person som har tagit dig igenom all skit och står på bägge benen idag! <3

Svar: Ja men exakt, det har man väl också känt. Att vara otrygg i sitt egna hem är förjävligt egentligen, det e ju den platsen man ska vara mest trygg på. Tack så mycket. Jag har blivit stark av allt som har hänt och erfarenheterna jag har fått skulle jag aldrig kunna läsa mig till, så på ett sett e jag glad för jag har en bred erfarenhet, dock på min bekostnad, men i alla fall jag e tacksam att jag lever och att jag kan skapa det liv jag vill ha i dag. Kram
Polly

2 ♥ Evahle.se - en blogg om psykisk hälsa ♥:

Skönt att ni aldrig blev hemlösa i alla fall!

Svar: Ja herregud. Kram
Polly

Kommentera här: