Ett j*vla tjat om mönster och beteenden, men som sagt jag tycker detta ämne är jätte intressant, då vi människor har olika bakgrund, följer olika familjemönster och skapar även olika beteenden.

 

För det första vill jag påpeka att ALLA vi människor är väldigt dömande, mer eller mindre så är det så, det kanske är så att vi lär oss av att vara det också, andra gör det såklart inte. Vi är snabba med att döma en människa som är annorlunda, ser annorlunda ut, beter sig annorlunda, fast vi egentligen inte har en aning om vad denna människa sitter med för kunskaper eller position. Vi håller gärna med någon vän som tycker något om någon annan bara för att, men är det rätt? Nej det tycker jag inte. Så länge man själv inte har en grund till att ogilla någon tycker jag man ska passa sig för att slänga ut kommenetarer hej vilt.

 

Alla har vi våra brister och sår och som jag nämnt innan så ärver man inte en personlighet från en familjemedlem utan snarare man tar efter mönster som man sätt och ett beteende som man lärt in. Har man sett hur sina föräldrar alltid har varit är det väl självklart man tar efter det så länge man inte blir lärd något annat, är man medveten om det så kan man göra en ändring i vuxen ålder även om det tar tid.

Det är ofta därför vi kan identifiera oss med många i familjen, och det handlar inte om gener utan snarare vad man som liten har tagit efter. Kommentaren till det blir ofta jag ska aldrig bli som min mamma eller pappa, ne det kan du inte heller men någonstans är man då medveten om att man har liknande beteende. Vilket är jätte intressant. Studera den sidan av den personen och det du själv inte vill ha, gör än ändring så är man inte som mamma eller pappa.

 

I mitt fall har det alltid handlat om att visa mig hård och få mina utbrott, vilket varken är sunt för mig eller mina närstående, det är oftast ett beteende jag tar fram när något är känsligt istället för som många andra gör är att gråta. Att gråta tycker många är att visa sin svaghet och det är mer acceptabelt än att bli arg, men en person som blir arg, gråter inombords men i stället för att få fram tårar blir det till ilska. Det är tex det jag har blivit lärd och sett i hela mitt liv. De finns dom som alltid sett att gråt löser allt, och kan genom det fly något, finns även de som kan framkalla tårar bara för att vilja ha sympati och empati, vilket inte alla gånger behöver betyda att personen är ledsen, utan snarare arg eller förtvivlad, det är alltså vad vi har i vårat bagage som styr ett beteende.

 

Många gånger när dessa saker sker, det vill säga ilska eller sorg, nu menar jag inte en sådan ilska man kan få när ett grovt brott har gjorts mot någon nära eller en sorg man får när någon gått bort, utan vanlig ilska och sorg. Det kan ofta bero på att någon plockar fram något känsligt i en som gör att man visar ett av dessa beteenden. Det första i ett sådant tillstånd är ju att fråga sig själv varför blev jag arg eller ledsen, är det för att personen hade rätt i det den sa eller för att det personen sa inte stämde alls? Utifrån det kan man hitta en lösning hos sig själv om man nu vill det.

 

Det finns ju människor som bara lever på sitt dåliga beteende och bara tycker alla andra gör fel och är dumma i huvudet, ja så kan det vara, alla är vi olika och förr eller senare inser den personen att det inte är värt att vara sådan eller så får man ta med sig det ner i graven, vilket vore jätte olyckligt. Alla har vi ett ansvar för vilka vi är och vilka vi vill vara.

 

Det finns ju givetvis en gräns för hur mycket man ska ta, men den gränsen är ju också svår då vi alla är olika, formulerar oss olika, beter oss olika och är olika känsliga. Det jag tycker är viktigt i alla typer av relationer är respekt och ärlighet. Man ska respektera varandra, sig själv och vad andra tycker, sedan behöver man absolut inte hålla med. Ärlighet oavsett vad kommer man längst med, ja menar vad är det för relation till både sig själv och andra om man ljuger. Grunda en relation på lögn är absolut inte bra. Kan man inte vara ärlig eller vågar vara det så är inte relationen äkta, inte minst till sig själv.

 

Många blundar för sitt egna beteende och det är lättare att ge den skulden på någon annan i stället för att ta tag i det som är jobbigast det vill säga sig själv. Nu är det ju också så att alla människor kommer inte överens, men det är en helt annan sak, men oavsett vad gäller det att både acceptera det och respektera det. Det är ju oftast lättare att lägga fokusen på hur andra är, vad andra gör och inte gör, i stället för att lägga det på sig själv. Helt ärligt mår man bättre som människa om man bryr sig om hur en annans beteende är, eller vilka misstag den gör eller framsteg. Om man la den energin på sig själv så skulle man lyckas mer, heller inte vara så bitter över livet.

 

Det är ju så att många tråkiga saker händer, då många personer gör sina konstiga val, men frågan är ju då vems var valet? Ditt eller den andras. Otroheter, lögner, svek och baktaleri det kommer alltid finnas just för att vi är olika och tar olika beslut, saker kan skada oss och det är tråkigt när det händer, men vad gör vi åt det för stunden, jo vi ältar och tänker alltid VARFÖR, ja man kan tänka åt en annan person och älta varför gjorde han eller hon si eller så och älta det i flera år och vara bitter under tiden, eller så sörjer man det som var och tänker det var inte mitt val, inte min huvudvärk och inte jag som får leva med det, släpper det och går vidare i livet. Inte ditt liv, så har du själv ett relativt bra beteende, har gjort rätt för dig och som jag brukar säga rent mjöl i påsen så finns det inget att haka upp sig på. Vet du att du inte har gjort något fel så är det väl så. Lämna det förflutna bakom dig. Ta ansvar för ditt egna liv och beteende.

 

Jag tror i alla fall på att alla människor kan förändras bara man får rätt verktyg till det och en förståelse till sig själv.

Det kallas SJÄLVMEDVETENHET.

 

Så sköt dig själv och skit i andra. Innan du dömer andra, rikta de där fingrarna mot dig själv innan.

 

En sak jag har stört mig på hos tjejer, det är hur vi dömer andra tjejer för sitt utseende. Jag har själv varit en av dem, så det säger jag inget om, men hur orkar man? Åhh såg du hur hon såg ut i ansiktet, håret, kolla hennes skor och kläder, ne men gud sådär kan man inte se ut, åh såg du förresten inte hur smal eller fet hon var, asså helt ärligt vem fan bryr sig, vem säger att den personen tycker jag själv är så snygg då, alla gillar väl inte min klädstil osv, men varför ska man lägga ner tid på sånt? Visst tycka saker får man väl göra, men det får vara någon måtta på det. Jag diggar personer som vågar sticka ut och inte ser ut som alla andra. Jag diggar "feta" människor som vågar klä sig vågat och försöker träna, de står i alla fall inte på gymmet och tittar sig i spegeln och stör sig på att de fått en svett fläck i deras sminkande ansikte, eller beklagar sig att de har en liten fettvalk runt midjan. Jag diggar helt enkelt allt som inte är vad media tar fram. Jag gillar en udda personlighet i kombination med udda stil. Men kom ihåg en sak, den som ofta dömer andra, dömer sig själv hårdast.

 

Tänk positivt

Var den du är

Våga stå upp för dig själv

Låt ingen trampa på dig

men framför allt, trampa inte på andra du inte känner

 

Va lycklig med dig själv