Först vill jag bara nämna att de flesta människor är så rädda för att tala om vad de egentligen känner, allt ska handla om vem som är rikast, snyggast, har bäst utbildning och så vidare, det vill säga det praktiska, alla kan lyckas med det bara man har rätt hjälpmedel, och oftast idag handlar det om pengar. Men det människor minst tänker på är hur dem är, hur de mår.

 

Än idag är det så tabu att prata om både sex och välmående, i stället fokuserar sig media på att lägga vikt vid det fysiska, det vill säga hur man ska gå ned i vikt, idealet med andra ord, men dessa människor som inte vill följa idealet, hur mår dom? Skit samma inte det jag tänkte skriva om nu.

 

Jag tror på att läkning sker inifrån och att man vågar tala om vad man varit med om, och hur man har tacklat saker, och NEJ allt behöver inte vara negativt även om livet har haft en sådan resa. Vi lever inte på 60-talet då allt var tabu, men på något sett hänger det med oss, mår man lite dåligt är man psykfall, har man vissa svårigheter att göra sig förstod är man ett cp, grymma ord mot dem som lider tycker jag. Våga prata, våga ta hjälp det läker många sår.

 

Jag är uppväxt i en arbetarklass familj, med en missbrukande far och en mamma som tittar på, en bror som blev sjuk, och sen har vi lilla mig som alltid fått tagit ansvar, vilket är skit trist. Vissa saker leder till andra och absolut psykisk ohälsa. Jag behöver inte vara missbrukare för att veta hur det är att gå igenom många faser. Svek, lögner och fattigdom är något som bara tillhör en dysfunktionell familj. Jag tycker inte synd om mig själv, är det något jag lärt mig är det att jag har rätten att känna mig ledsen så länge jag inte flyr min känsla. Jag ljuger inte och döljer inte saker. Vafan, man har levt i skam och skuld hela livet, och dolt jobbiga saker in i döden, men vem har mått bra av det? absolut inte jag, så just därför kommer jag skriva om tuffa saker och hur man kan vända det till positiva.

 

Jag har en familj absolut, men ingen sådan jag kan luta mig emot när saker är jobbiga, de får jag tackla själv. Mitt stöd har varit mig själv och vänner. Jag har inte haft många under min tid i livet mer än massa ytliga vänner och bekanta. Vad gör man i tuffa tider? Jo man gråter och skriker tycker jag, det gör mycket, i alla fall för mig.

 

Jag tror heller inte på att man ärver sjukdomar, de man har med sig från barndom är mönster och beteenden. Olyckligtvis är det bara jag som kan bryta dem om jag vill, många gör det inte och hamnar i exakt samma mönster som man är van vid från sin uppväxt. Många brukar säga jag ska aldrig bli som min mamma, hmm har man mycket man stör sig på hos just sin mamma är det precis det man själv behöver ändra på, för det är lite så, man speglar sig lite i varandra och det man stör sig på brukar vara något man själv har som man behöver ta tag i.  Sådana personer blir min läromästare, jag kan se och störa i hjäl mig på mina föräldrar och många gånger när jag tittar närmare har jag exakt samma tänk eller är lika passiv som någon i min familj är. Lite märkligt och intressant.

 

För att inte gå in i väggen totalt, vilket jag har gjort en gång, så kontakta jag Eleonoragruppen för lite stöd, jag fick världens underbaraste terapeut. När vi träffades första gången så bara spydde jag ut både ilska, sorg och allt ni kan tänka er, när jag gick därifrån var jag helt tom, känslan av att ha någon som bara fanns där och lyssnade gjorde underverk. Det behöver inte vara mer än så faktiskt. Jag vill inte ha någon som säger till mig vad jag borde göra eller inte, för oftast vet man det redan själv, i ett sådant tillstånd behöver man bara någon som lyssnar, inga krav liksom.

 

Att våga ta hjälp och blotta sina innersta känslor man tryckt ner i så många år, är ingen lätt match, men när man väl har gjort det, tänker man, var det inte mer än såhär.

 

Rädslor styr också, men jag brukar tänka många gånger varför är jag rädd? Vad är det värsta som kan hända? När man kommit fram till de märker man också att det faktiskt inte finns så mycket att vara rädd för. Rädslan sitter många gånger i misslyckande, självkänslan att man inte tror man kan lyckas. Bort med rädslor, de gör inte livet sunt, utan hindrar än bara från att växa. Våga ta hjälp och prata, tro mig det HJÄLPER.